Underliga nojor

När jag var 19 år gammal satte jag min nervösa fot på Dagbladets redaktion för första gången. Jag kände ingen. Jag kände ingen i hela stan. Jag satsade allt på ett kort, gick resolut fram till receptionen och sa:

"Jag skulle vilja prata med någon om att få arbeta här. Jag kan tänka mig att göra vad som helst, bara jag får skriva!"

Den lugna receptionisten frågade givetvis vilken redaktion jag ville prata med? Jag föreslog med pipig stämma, kultur och nöje? Strax därpå fick jag träffa chefredaktören, och då sparade jag inte på krutet. Jag visade ett arbetsprov som jag skrivit i gymnasiet, pratade om alla mina förmågor och försökte le så brett jag kunde. Tro mig om ni vill, men det fungerade!

Ett helt år arbetade jag till och från vid den underbara tidningen som lärde mig NewsPilot och hade överseende med alla mina nybörjarmisstag. Ett helt år, sedan flyttade jag till Uppsala. Jag har alltid sett på tidningen som min första stora chans. Och idag, flera år senare, ringde jag dem igen: Och de kom ihåg mig!
Imorgon ska jag ha ett längre samtal med redaktören. Det ska bli underbart! Här har jag gått och oroat mig över allt möjligt, och så gick det så lätt.

Så här lättad och glad är jag just nu!