torsdag, februari 23, 2012

Växtvärk

Jag är en sådan person som satsar 300 % eller 50 %. Jag har väldigt svårt att lägga mig på en "lagom" nivå, där jag anstränger mig precis i nivå med vad som förväntas och efterfrågas. Oftast ger jag mycket mer. Detta utvecklar givetvis min potential på många sätt, exempelvis genom att jag provar åtaganden som är helt utanför min "comfort-zone". Jag utvecklas och växer, men ibland blir det för mycket.

Växtvärk kanske vi kan kalla det. Idag har jag växtvärk. Jag har ställt overkligt höga krav och måsten på mig själv, i en karriär som jag knappt vågade tro på för ett par månader sedan. Det har lett till att jag fruktar för minsta bakslag, att jag misstror min förmåga och klankar ner på mig själv så fort något går lite fel. Det är inte hälsosamt.

Så nu drar jag lite i handbromsen; inte hela vägen ner, men lite lagom så jag får en chans att andas igen. Det betyder inte att jag ger upp, det betyder bara att jag ser lite sundare på min tillvaro.

Så idag har jag vilat. Maken har städat hela lägenheten och avslöjar nu att han bjuda på en fika på stan i vårsolen. Bättre återhämtning får man nog leta efter!

onsdag, februari 22, 2012

Hönan eller ägget?

När jag får en idé till en artikel ställer jag mig alltid frågan vem jag ska kontakta först; är det bäst att kontakta personen som ska intervjuas, eller är det bäst att börja med tidningen som ska köpa in artikeln? Om jag säljer in idén till en tidning så kanske det slutar med att personen som ska intervjuas tackar nej. Det ser inte bra ut gentemot tidningen. Om jag tvärtom kontaktar en person och frågar om de vill ställa upp på en intervju, varpå tidningen tackar nej, är det inte lika farligt. Men då står det troligen en person på sidan som är besviken och kanske ledsen över att inte få vara med i tidningen. Svårt!

Givetvis står jag i just ett sådant dilemma just nu; jag har äntligen hittat personer till en idé som jag spånat på i ett par veckor. Jag var helt säker på att någon tidning skulle vilja ha idén, men hittills har alla jag pratat med sagt att de gillar idén, men att de tyvärr inte har råd att ta in den. Så nu står jag här med en massa personer som är ivriga och villiga att ställa upp på intervju, men ingen tidning att luta mig mot!

Nåja, om ett par timmar ska jag på ett kvällsmöte med en kille som jag eventuellt ska intervjua för en helt annan idé. Oavsett om han tackar ja eller inte så blir det nog en trevlig fika i alla fall.


Pics: 1

Chefredaktör/Redaktionschef/Ansvarig utgivare?

När jag ska ringa till en Ny Stor Tidning, blir jag alltid väldigt osäker på vem jag ska ringa. Ska jag möjligen ringa redaktionschefen? Eller är det bättre att höra av sig till chefredaktören? Ibland är chefredaktören även ansvarig utgivare, och då blir jag nästan att fundera om den personen kanske sitter för högt upp, och inte egentligen arbetar med detaljer som artikelidéer från nya frilansare?

Alldeles nyss ringde jag till en stor Hälsotidning förlagd i Stockholm. Jag hade bestämt mig för att det nog var bäst att höra av sig till chefredaktören - i slutändan är det hon som tar de Stora Besluten, och skulle jag ha hamnat hos fel person tror jag att hon ser det som något positivt att jag iaf vågade ringa.

Givetvis hade jag hamnat hos fel person. Hon tyckte att jag skulle maila redaktionschefen med mina idéer. Sagt och gjort, det ska jag snart ta tag i!

Även om jag inte hamnade rätt känns det ändå enormt skönt att jag ringde, att jag gjorde ett bra intryck och att jag fick prata med tidningens mest uppsatta person. Att jag klarat av ett till Stort Samtal känns jättebra! Det blir lite lättare varje gång.


Pics: 1

tisdag, februari 21, 2012

Sega framsteg

Idag har jag checkat av ett par samtal som jag bävat för, vilket är oerhört lättande! Dels har jag ringt Arbetarbladets nöjesavdelning och pratat med dem om sommarjobb. Det visade sig att det enda jobb som de skulle lägga ut var en vikarietjänst som nöjesredaktör - men att de ansåg att jag var en bra kandidat! Tjoho! Givetvis slängde jag iväg mitt CV på en gång.

Jag har även ringt till tidningen i Sundsvall där jag tidigare arbetat, och försökte sälja in ett par idéer. De tyckte om dem, men dessvärre hade de inte budget för det. Synd.

Förutom den lilla framgången med Arbetarbladet känns det inte som att jag har kommit så långt idag. Känner mig riktigt seg och virrig, vilket inte direkt underlättar mitt jobbflyt. Tur har jag i alla fall att det är fettisdag idag, och att jag har en dunderursäkt att stoppa i mig en härlig groda (ni vet?). Så ska jag försöka ruska av mig den här förkylningskänslan till imorgon.

Bjuder på en bild av finaste tjejen som tack och lov mår bättre!

Ny dag, nya tag

Den här dagen känns redan betydligt bättre än sin föregångare. Saga (vår katt) är pigg och kry som aldrig förr. Jag har fått svar från "sommarjobbschefen" på om mina filer kommit fram som de ska - vilket de hade, deras mail hade bara råkat skicka någon annans personliga brev.. Ärligt talat var det ganska roligt att råka läsa någon annans ansökan, så det gjorde inte så mycket.

Dessvärre känner jag mig inte alls kry; ont i huvudet, ögonen bränner och halsen sticker. Är orolig att jag håller på att bli förkyld, så idag ska jag ta det lugnt. Jag ska ringa två viktiga samtal, gå till biblioteket och hämta mitt usb, samt köpa medicin till Saga. Men sedan bäddar jag nog ner mig i sängen och skriver på mitt manus resten av dagen.

Den här bilden tyckte Per att jag kunde lägga in i mitt CV. Jag tycker det är väldigt svårt att lägga in en bild som speglar allt det jag vill visa en arbetsgivare. Jag kan inte bestämma mig om den här bilden är bra eller inte. Vad tycker ni?

måndag, februari 20, 2012

En sådan där dag

Herregud, den här dagen...

Katten har varit dålig. Datorn har dött. Mobilen har krånglat. En sommarjobbschef återkom och sa tack för ansökan - av någon anledning hade hon bifogat "mitt personliga brev": ett skitdåligt brev från någon (jag vill inte skriva namnet...) som var bosatt på Åland och pluggade svenska på distans (!)

När jag sitter och ska spara ett viktigt dokument kan jag inte hitta mitt usb - mitt viktigaste usb där jag har sparat mitt bokmanus, mina fakturor och alla mina gamla noveller! Jag måste ha glömt det på biblioteket!

Maken har haft en usel dag på jobbet. Mjölken är slut och när jag ska gå ner med tvätten så ser jag detta:


Så, vad gör man? Jo man tar ett steg tillbaka, andas och tänker. Omaka strumpor är bara att skratta åt. Biblioteket hade hittat mitt usb, så det kan jag hämta imorgon. Sommarjobbschefen har jag mailat och frågat om det blev fel med bifogningen? Den här dagen stryker vi ett streck över och nu bäddar vi ner oss med vår sjuka katt i soffan!
Tack och hej!

Manic Monday

Hittills idag har jag;

- Flängt iväg till veterinären med vår stackars katt. Inte nog med att hon blir åksjuk så fort hon åker bil, att bli klämd och petat på av en främmande kvinna (veterinär) är ju inte så roligt heller! De kom fram till att hon har en allergi, men de vet inte vad. Nu har vi fått piller med kortison som hon måste äta. Stackarn.

- Försökt inse att idén med semlorna nog måste ges upp. Jag har inte fått tag på någon som kan svara på vem som kom på Grodan, och deadline är snart utflugen. Synd, men jag tar igen det nästa år.

- Försökt hitta folk att intervjua till min nya, lite hemliga, idé. Det går sådär.

- Försökt lugna mina nerver över det här med sommarjobb. Herregud, kan de inte bara höra av sig idag? Det skulle vara så fint att höra ifrån någon, och i alla fall få lite boost.

Nu måste jag slänga mig in i jobbet igen. Det känns som en stressig dag idag.
Allt gott till er!


Pics: here

lördag, februari 18, 2012

Den lediga lördagen

Idag var det tänkt att vi bara skulle ta det lugnt, sysselsätta oss med vad vi än kände för och ikväll ville Per bjuda på restaurang för att fira mina lyckade åtaganden i journalistvärlden! Det klagar man inte på!

Men sedan jag skrev mitt förra inlägg har jag blivit som förhäxad; artikelidén om vem som hittat på grodan är ju lysande! Varför har jag inte tänkt på det tidigare? Jag har nu ägnat de senaste timmarna åt research; jag har ringt varenda konditori i stan, jag har sökt på google, jag har pratat med bekanta och jag har slitit mitt hår; ingen verkar ha ett svar på denna enkla fråga!

Jag har ännu inte fått tag på Gävles två äldsta och största konditorier; de svarar inte på telefonen, trots mitt idoga ringande. Därför har jag mailat dem, och befinner mig därför i mitt vanliga problem, väntandet.

Problemet med den här artikelidén är ju att den måste ut senast på tisdag (fettisdagen), vilket innebär att den måste lämnas in senast måndag förmiddag. Detta innebär ju i sin tur att jag måste hitta personen innan måndag, intervjua dem OCH sälja in idén till Arbetarbladet. Eller Gefle Dagblad. Hmm. Det känns som att det är dömt att misslyckas, men det är värt ett försök!

Jag återkommer med besked.


Ungefär så här avlägset känns den här artikelidén...

Får det lov att vara en groda?

När vi flyttade till Sundsvall gick på café, satte oss vid ett bord och beställde en groda. Servitrisen såg väldigt fundersam ut, och kom sedan ut med en marsipangroda! Vi förstod ingenting; hur kunde den beställningen bli så fel?

När vi flyttade till Uppsala försökte vi igen; vi gick in på ett café och beställde en groda. De sa att de inte hade marsipan på det caféet. Vi förstod återigen ingenting.

Sakta men säkert kom vi att inse att det här med grodor kanske bara existerar i Gävle. Kan det vara så att att den här lilla staden har något så läckert som ingen annan stad har upptäckt? Nämligen en fettisdagsbulle med sammanhållet lock och botten och där mandelmassan är blandad med grädden? Vem i Gävle kom på denna underbara idé? Det skulle bli en intressant artikel när jag funderar på det!

Igår kom Per hem med två ljuvliga grodor. De hade blivit lite mosade i påsen, men jag försäkrar att de var minst lika goda ändå!

fredag, februari 17, 2012

Jobbrea

Skynda och ansök!
Urvalsprocessen är redan påbörjad!
Jobbet tillsätts innan sista ansökningsdagen!

Och så var det det där med sommarjobb... Nu när jag frilansar vet jag inte alls hur jag ska ställa mig till det. Jag har blivit beviljad starta-eget-bidraget till augusti, så egentligen behöver jag inte söka något sommarjobb. Men det är å andra sidan ett bra sätt att få in en fot, ett sätt att knyta kontakter och utvecklas.

Min mentor hörde av sig och sa att om jag skulle söka sommarjobb, så var det hög tid att ta tag i det nu! De flesta mediejobb tillsätts innan mars! Med de orden kastade jag mig genast ut i annonsträsket igen och har nu sett ovanstående utrop på flera ställen. Frågan är om den påskinade hetsen vilar på något rakt och riktigt, eller om det är ett sätt att locka till sig folk? Ett sätt att skapa efterfrågan på något som folk inte visste att de ville göra? Kort sagt: något som klädbutikerna listat ut för länge sedan.

Givetvis vågar jag inte chansa; jag har nu skrivit två kanonansökningar och skickat in till två olika jobb som jag verkligen vill ha. Nu är det bara att hålla tummarna; i bästa fall slutar det med ett avundsvärt reafynd!

En riktig frilanslunch

Det här äter jag rätt ofta till lunch; havregrynsgröt med hemgjord lingonsylt och mjölk. Till det ett par hårdbrödmackor med veckans pålägg. Det är billigt, det är mättande men bäst av allt så blir jag inte det minsta tung i huvudet. När jag ska gå direkt från lunchen till att skriva en bra artikel, ringa ett viktigt samtal eller komma på en kanonidé, så måste jag vara klar i huvudet. Och det blir jag inte om jag äter en stor portion pasta.


Givetvis kompenserar jag detta med att trycka i mig större portioner "riktigt mat" till kvällen. Det här tillvägagångssättet är säkert inte särskilt vettigt i näringssynpunkt, men det kan jag leva med.

En 80-talists tålamod

Vi 80-talister är inte direkt kända för vårt enorma tålamod. Det sägs att vi vill ha allting på en gång, gärna nyss! Att någon annan inte har tid, eller att det existerar företeelser omkring oss som begränsar andra, det har vi ofta svårt att acceptera. Så sägs det, i alla fall.

Jag brukar inbilla mig att jag inte alls är en sådan typisk 80-talist; jag har extremt bra tålamod när det gäller att stå still i en bilkö, vänta på att någon ska växla mynt eller tänka efter vart jag nu lagt det där som jag har tappat bort. Jättebra tålamod, med andra ord! Ja, så länge det inte gäller att vänta på ett besvarat mail.

Att vänta på ett mail är något av det värsta jag vet. Jag är fullständigt medveten om att inte alla sitter och jobbar vid datorn som jag gör, jag är medveten om att andra människor har annat för sig och att mitt mail inte är det som deras liv kretsar omkring. Och ändå har jag så svårt att bara vänta. Jag stirrar mig blind på mailen, försöker jobba med något annat, försöker tänka på mina andra planer för dagen, och ändå söker sig ändå blicken till den där tomma inkorgen!

Just nu väntar jag på ett viktigt mail från min mentor. Hon ska korrekturläsa mitt personliga brev och CV. Jag ska skicka in det till en väntande (potentiell) arbetsgivare, och därför sitter jag som på nålar! Jag är medveten om att det här är något jag måste träna på; det känns omoget att skylla det på att jag är född på 80-talet. Men just nu känns det väldigt bekvämt...

torsdag, februari 16, 2012

Upp som en sol...

Dagen började lugnt och sansat med att katten for upp på köksbordet, rev omkull min kaffemugg över den nytvättade duken, skenar iväg genom köket och ställer sig och tokjamar i hallen. Jag går efter henne och ser till min fasa att hon har fått sår i öronen. Igen. Det var bara att ringa veterinären, som inte hade tid förrän på måndag.

Lugn och fin början med andra ord. Det känns som att klockan är fyra, och då har den inte slagit nio än. Känner ni igen känslan?

Idag har jag tokmycket att göra. Jag hittade en annons som eftersökte frilansare igår, vilken jag givetvis nappade på direkt! Jag måste dock skutta ner till biblioteket och göra lite efterforskningar innan jag vågar säga vad det handlar om...
Jag ska även svara på ungefär 14038523 mail, leta personer till min artikelidé, ta hand om vår katt och sy i en knapp i Pers jacka. Han mutade mig med en semla om jag gjorde det, och det kan man ju inte tacka nej till!

Hoppas ni får en underbar dag därute!


Myskläder på och kaffet (det som fanns kvar) i muggen! I bakgrunden hägrar alla mina jobbrelaterade papper. Huh!

onsdag, februari 15, 2012

Min första förhandling!

Jaaa!

Alldeles nyss fick jag ett bud på en artikel via mailen - ett bud som jag tyckte var alldeles för lågt. Jag ringde och diskuterade ämnet en snabbis med min mentor, som höll med. Efter ett tiotal djupa andetag ringde jag därefter redaktören och förklarade hur jag kände...

Det var inte det roligaste samtalet jag hållit, men det gick igenom! Vi möttes halvvägs, gjorde en kompromiss - och jag fick ett högre arvode!

Just nu mår jag lite illa av den inre känslostormen, men det kommer nog att landa i en ljuv segerglädje. Tänk om jag för några månader sedan hade vetat att jag skulle vara så kaxig att jag kunde kräva ett högre arvode från en stor tidning? Herregud, det känns som att jag har vuxit en hel decimeter!


Jag har ingen aning om vilken bild jag kan lägga upp som speglar hur jag känner just nu, men det här är kanske nära; första gången jag såg Eiffeltornet var jag redigt lycklig. Ungefär så här lycklig!

Fantastiska news!

Det här har varit en minst sagt effektiv förmiddag:

Jag har hunnit skicka in text och bilder till Nöjesmix - och de älskade allting! Yes! Det är en sån underbar känsla när jag skickar in något och får bekräftat att de gillar min idé och upplägg. Det här är även ett personrekord; reportaget är 11 300 tecken långt! Plus bilder! Jag har aldrig skrivit en sådant omfattande reportage någon gång. Men jag är supernöjd, och tidningen tyckte att det var "lysande!" Greate!

Jag har även hunnit ha ett längre samtal med Dagbladet. Det lät inte alls omöjligt att jag skulle kunna jobba lite där. Jag fick även mailadresser och nummer till deras bokrecensent och nyhetschef, så dem ska jag kontakta på momangen!

Men det är mycket kvar av dagen; jag ska på ett möte med banken, posta ett viktigt brev till försäkringskassan om starta-eget-bidraget och jag ska hitta personer till en intervju som jag vill göra.
Härligt är ordet!


Så här ser jag ut idag: nyduschad, osminkad och sittande i myskläder. Då jobbar jag bäst!

tisdag, februari 14, 2012

Underliga nojor

När jag var 19 år gammal satte jag min nervösa fot på Dagbladets redaktion för första gången. Jag kände ingen. Jag kände ingen i hela stan. Jag satsade allt på ett kort, gick resolut fram till receptionen och sa:

"Jag skulle vilja prata med någon om att få arbeta här. Jag kan tänka mig att göra vad som helst, bara jag får skriva!"

Den lugna receptionisten frågade givetvis vilken redaktion jag ville prata med? Jag föreslog med pipig stämma, kultur och nöje? Strax därpå fick jag träffa chefredaktören, och då sparade jag inte på krutet. Jag visade ett arbetsprov som jag skrivit i gymnasiet, pratade om alla mina förmågor och försökte le så brett jag kunde. Tro mig om ni vill, men det fungerade!

Ett helt år arbetade jag till och från vid den underbara tidningen som lärde mig NewsPilot och hade överseende med alla mina nybörjarmisstag. Ett helt år, sedan flyttade jag till Uppsala. Jag har alltid sett på tidningen som min första stora chans. Och idag, flera år senare, ringde jag dem igen: Och de kom ihåg mig!
Imorgon ska jag ha ett längre samtal med redaktören. Det ska bli underbart! Här har jag gått och oroat mig över allt möjligt, och så gick det så lätt.

Så här lättad och glad är jag just nu!

Oh The Stress

Nu har jag ringt runt!

Telefonskräcken låg och lurade bakom hjärtat, och inte hjälpte det att någon av mina härliga grannar började tokborra i väggen mitt under ett av samtalen! Men nu har jag iaf ringt en tidning som jag VERKLIGEN vill skriva för (det finns nog ingen tidning som jag inte vill skriva för, men det här skulle vara en dream come true, om ni förstår.)

Mitt mål var ju att boka ett möte, men dessvärre tog de inte in frilansare "på det sättet" (?). Jag fick tillslut en chans att skicka arbetsprover och idéer till en nyhetschef. Det känns bra och är bara att tacka och ta emot.

Ibland när jag ska ringa någon högt uppsatt människa så får jag för mig att jag måste skriva ett "pratmanus". Där skriver jag vad jag ska säga, och vilka referenser jag har, ifall jag skulle få hjärnstopp. Så här kan det se ut:


Per brukar säga att det här bara är ett stressmoment, och kanske har han rätt. Men skulle jag sluta skriva pratmanus så glömmer jag väl vad jag ska säga, och så sitter jag där... En dag kommer jag nog skratta åt det, men när jag väl sitter där är manuset ett tryggt och behövligt stöd till en telefonskraj skribent.

Jobbstart

Kaffe - check! Musik - check! Datorn på - check!

Nu är jag redo att jobba! Och jag har massor att göra idag; jag väntar på svar från ljudteknikern som ska kolla över artikeln jag skrivit om honom. Jag tycker det är sjysst att låta personer som intervjuats se över det jag skrivit, så ingenting blir fel vid tryck. Idag ska jag även ringa en massa nervpirrande samtal och förhoppningsvis boka in en massa trevliga möten. Om jag har tur och tid så ska jag även slänga ett öga på mitt manus.

Tror det kommer bli en riktigt trevlig dag idag!
Tjingeling på er!


Bjuder på en liten pussbild från i höstas; jag har hört att det är en sådan dag i dag då det är extra tillåtet att pussas, så den får ni.

måndag, februari 13, 2012

Om att fira

Det verkar finnas en kraftig åsiktsreglering kring det här med att fira saker och ting, hos vissa människor. Enligt en del ska/bör man inte fira något förrän det hänt någonting GIGANTISKT! Men när är det? Hur länge ska jag vänta på det? Och vad är GIGANTISKT egentligen?

Jag brukar fira så fort jag gjort ett framsteg av något slag. Det spelar ingen roll om det handlar om att jag lyckats hålla en blomma vid liv längre än en månad, eller att jag sålt in en artikelidé. Jag älskar att fira, och det behöver inte handla om att ruinera sig på dyr champagne och ostron - det kan handla om något så härligt som att köpa en kaffe på stan, eller ligga i badkaret och läsa en god bok.

I helgen har jag och maken kommit fram till att vi ska fira! Idag har jag ju fått årets första artikel tryckt, och jag har dessutom skrivit och redigerat bilderna till min andra artikel! Om inte det är något att fira, då vet inte jag. Vad vi hittar på vet jag inte än, men det blir garanterat härligt!


Den där Marie visste hur man skulle fira hon!

Diktafon eftersökes

Ja, precis som rubriken lyder; jag måste få tag på en diktafon. Det står helt klart efter intervjun som jag har skrivit idag. Det är omöjligt att hinna printa ner vad en person säger, samtidigt som man håller dem kvar i ämnet med bindande frågor, samtidigt som man hör vad de fortsätter prata om medan man koncentrerar sig på det intressanta citatet. Omöjligt är ordet! Diktafon är lösningen!

Så här ser en av mina anteckningssidor ut. Efter just den här intervjun hade jag med mig fem fulla sidor med stödord. Det är ett vansinne som måste få ett slut.

En stor dag idag!

Jag vaknade imorse av att jag fick en massa sms. Och sen ringde telefonen flera gånger. Och sen ropade Per från köket:

- Älskling, din artikel är tryckt idag!

Behöver jag säga att jag slängde i mig frukosten på två röda? Behöver jag säga att jag sprang hela vägen till närbutiken och köpte tre exemplar av dagens tidning? Behöver jag säga att jag älskar alla mina vänner, min familj och min telefon för att den vidareförmedlade alla dessa härliga samtal tidigt på morgonen?

Här nedan ser ni några bilder från tidningen, men här kan ni läsa artikeln även på nätet! Idag är det minst sagt en bra dag!


lördag, februari 11, 2012

Road trip!

När jag var yngre älskade jag att åka bil. Detta utvecklades inte alltför förvånande till en förkärlek för bilutflykter - inte minst road trips. Av just den anledningen känns det extra roligt att vi nu tar bilen ner till Linköping för att hälsa på gamla vänner över helgen.

I en inte alltför avlägsen framtid hoppas jag kunna införskaffa en Iphone, eller liknande, så jag lättare kan lägga upp bilder med mobilen. Det skulle även lösa mitt behov av en diktafon - har börjat inse att det är lika oumbärligt för skribenten som kameran är för fotografen.

Tjingeling!

fredag, februari 10, 2012

Den mest fantastiska känsla

Nu är jag precis hemkommen efter en intervju med en av Gävles främsta ljudtekniker! Han sitter i det fantastiska Atsahuset mitt emot de inte desto mindre fantastiska Gasklockorna (se nedan) här i stan. Han gör regelbundet arbete för P3 live och Aftonbladets webb, bla sköter han Alex Schulman show.

Intervjun tog tre timmar, inklusive foto. Jag är otroligt nöjd med intervjuprocessen, fotoarbetet och intrycket som jag fick av honom. Men framförallt är jag stolt över mig själv. Jag gjorde det! Det här är mitt andra jobb som jag säljer in helt och hållet från en egen idé - som jag dessutom plåtar och redigerar själv.

Detta belönas med en skön kväll i soffan; maken har precis lagat middag och jag ska slänga ihop en kladdkaka lite snabbt. Bättre fredagsmys får man leta efter!


Pics: 1

Skräck och fobi

"Men det är ju ingen konst för dig att frilansa, du som inte är rädd för något!"

Det här är en kommentar som jag underligt nog får rätt ofta. Jag vet inte vart folk har fått detta ifrån. Jag är rädd för det mesta. Jag har bara lärt mig att hantera det. Här är några exempel:

Telefonskräck:
Jag har haft fruktansvärd telefonskräck. Det kunde ta mig timmar att samla tillräckligt med mod för att ringa en potentiell kund. Och under de här timmarna satt jag och svettades, hjärtat slog hål på bröstet och jag kunde knappt andas. Det var fruktansvärt.

Djuphavsskräck:
Sedan långt tillbaka har jag varit oresonligt rädd för havet och djupt vatten. Detta grundar sig givetvis i mitt kontrollbehov - jag har ingen aning om vad som väntar där nere, och därför skrämmer det mig.

Jag botade båda dessa förskräckelser genom att helt enkelt slänga mig ut i det okända; jag ringer istället för att fundera på att ringa. Jag djuphavsdykte i Thailand, och insåg att havets alla djur var mer rädda för mig, än jag var för dem.
Jag är fortfarande rädd för saker som jag inte har kontroll över. Men att vara rädd är livsnödvändigt - det ger en uppfattning kring vad jag ska vara vaksam över, och vad jag kan förbättra. Att vara rädd är en chans att utvecklas och växa. Punkt slut.


Den inre trappan

Ni känner kanske till Maslows behovstrappa? Trappan som används som en modell över hur vi prioriterar våra behov? Maslow definierade behoven hierarkiskt, som så:

1. kroppsliga behov
2. trygghet
3. kärlek och gemenskap
4. uppskattning
5. självförverkligande

Ibland brukar jag tänka att min tidvisa förvirring och ångest över frilanset inte är så konstig, eftersom det handlar om steg 5 - självförverkligande. Men för att nå dit måste jag hoppa över steg 2 - trygghet. Det är oerhört svårt att kasta sig ut i detta osäkra och svåra, när jag inte har en aning om vad som väntar.

Jag brukar visualisera att jag bär på en personlig inre trappa, en "stresstrappa". Det första steget i den här trappan är nästintill oöverstigligt; det är högt och brant och halkigt, och folk skrattar när jag försöker klättra. Men när jag väl har kommit upp verkar de resterande stegen små i jämförelse.

Och när man väl kommit uppför detta första trappsteg, känns det inte längre underligt att jag klarar av att bortse från steg 2, under min väg mot steg 5. Det gäller bara att trampa rätt, att resa sig när man snubblar och våga tro på att tryggheten kommer med den inre säkerheten.


Här är Per på väg upp i Appelbutiken - inne i Louvren.

torsdag, februari 09, 2012

Gävle at its best

Gävle har verkligen haft kanonväder idag - luften har varit krispigt iskall men solen har ändå värmt mot husväggarna. En toppendag att fota Gävles alla fina hörn, med andra ord. Dessvärre glömde jag kameran hemma när jag gav mig ut på stan, så dessvärre kan jag bara bjuda på vår utsikt. Men ärligt talat tycker jag inte att den är fy skam heller.

Springturen hjälpte mig verkligen att strukturera det jag behöver göra imorgon. Jag ska kliva upp extra tidigt och renskriva alla intervjufrågor, samt spåna på ett nytt projekt som jag utarbetade idag med min mentor. Spännande är ordet!


Jag vill, jag kan, jag ska!

Jag och min syster brukar skämta om att vi har en efterrättsmage; i den ryms alltid en liten efterrätt, oavsett hur proppmätt man är.

Jag tror att jag har något liknande i hjärnan, fast för inspiration. Oavsett hur mycket jobb jag har, hur mycket som händer i livet omkring mig, finns det alltid plats för en idé som kan skina ljus över tillvaron. Och den idén biter sig gärna fast, utvecklas, kräver utrymme och tid. Och tillslut sitter jag där; har ont i huvudet av återhållen energi eftersom jag inte genast får utlopp för denna fantastiska, världsomvälvande tanke. Precis som om jag smällt i mig en semla direkt efter en fantastisk varmrätt.

Jag tror att jag måste ta en springtur. Mötet med min mentor var enormt inspirerande, och det känns som att hjärnan när som helst kommer explodera av övertryck. En liten joggingtur brukar fixa till det hela.

Tjingeling!


Pics: 1

Pirr i magen

När jag vaknade imorse hade jag en underligt förväntansfull känsla i kroppen; det kändes som att det här var en dag som jag längtat efter, som att jag inte kunde vänta på att kliva upp, som att jag hade pirr i magen!

När jag tänker igenom det jag ska göra idag så händer det egentligen inget häpnadsväckande; jag ska göra research inför intervjun imorgon, jag ska på ett fikamöte med min mentor och jag ska planera lite med förlaget. Och det är allt. Och ändå är den där; känslan av att det här kommer att bli en helt underbar dag!

Kanske beror pirret på intervjun jag ska göra imorgon, kanske beror den bara på att jag sovit som ett barn inatt. Men jag skulle tro att känslan av tillfredsställelse, för det är nog den korrekta definitionen, beror på att jag lever och mår bra och att flödet i mitt liv rör sig lugnt och stabilt.

Hoppas ni också får en underbar dag fina läsare!


Pics: 1

onsdag, februari 08, 2012

Känslosamt

Så fort jag höll fakturan i mina händer insåg jag att det här var något speciellt. Det var som om situationens storhet och allvar kom över mig; det här är min första faktura. Min första faktura! Knäna blev svaga, synen dimmig och jag mindes inte längre hur man stoppade ner ett papper i ett kuvert.

På något sätt tog jag mig tillslut till brevlådan. Väl där stirrade jag på kuvertet i ungefär 10 minuter för att försäkra mig om att det väl igenklistrat, att frimärket satt där det skulle och adressen var läsvänlig.

Och sedan släppte jag ner det i lådan.

Det låter bara fånigt när jag försöker beskriva det, men det var väldigt känslosamt. Herregud, resultatet av min skrivna text är på väg ut i stora vida världen.

Jag är så fruktansvärt stolt.


Pics: 1

Hjärngympa

Lösning = (nytt problem)! Det verkar vara mitt livs ekvation.

Jag har nu skrivit och sparat ner min första faktura, jag skulle precis sätta mig ner och skriva adressen på kuvertet när jag inser... vilken adress ska jag skriva? När jag pratade med min uppdragsgivare så sa han bara "Skicka fakturan!" Och så var det inget mer med det. Nu är jag helt perplex; ska jag skriva tidningens adress? Eller ska jag möjligen skicka den till tidningens personalkontor? Eller ska jag skicka den direkt till chefredaktören?

Men jag har gjort som jag brukar; tar ett steg tillbaka och andas. Nu har jag skrivit tidningens adress och gjort en attention till chefredaktören. Om det blir helt fel så antar jag att han vet vem jag är, och att han kan vidarebefodra brevet till rätt skrivbord... Jag återkommer med hur det hela förlöser sig.


Pics: 1

Check!

Yes! Alldeles nyss fick jag svar från en person som jag hoppats på att få intervjua till en tidning nästa vecka - och han tackade ja!

Jag har kommit att inse att detta med att ligga på, pressa lite och prova gränserna för de intervjuades tålamod, inte är farligt. Tvärtom är det ett krav för att man ska komma någonstans i den här branschen. Tidningen som jag nu ska skriva för har dead-line nästa torsdag, och han som skulle intervjuas kunde egentligen inte ses förrän nästa fredag. PANIK! Men med lite snälla ord och pushning, ändrade han om i sitt schema och kunde ses nu på fredag. YES!

Så här bra känns det nu:


Herregud vad jag längtar tillbaks till Thailand. Men just nu känns ingenting omöjligt!

tisdag, februari 07, 2012

Andra andningen

Hjärtklappning, ångest och huvudvärk - ungefär så har jag mått idag.

Men när jag äntligen var klar över beslutet med faktureringssystemet, tog jag ett steg tillbaka och tittade på allt det som jag åstadkommit idag. Jag har rätat ut frågetecken kring debit, kredit och kontering. Jag har dammat av en hel massa bestämningar och ord i huvudkontoret, såsom faktureringsmetod/kontantmetod, mervärdesskatt och VAT-nummer. Jag har dessutom skrivit min första faktura, ringt otaliga gånger till Skatteverket och rett ut ett tiotal frågetecken med förlaget.

Att ta ett steg tillbaka, andas och se över det man faktiskt åstadkommit, är som att komma in i en andra andning för mig. Man har lagt det svåraste bakom sig och är nu redo för hemvändningen.

Ikväll ska jag bara ta det lugnt och ta hand om min förkylde man. Vi ska krypa upp i soffan med en film och lite kladdkaka tror jag. Det förtjänar vi båda två efter den här dagen!

Gulp!

Nu har jag gjort det - sålt min själ och hoppas på det bästa!

Jag har beställt faktureringssystemet/bokföringsprogrammet som visserligen kostar en slant, men som förhoppningsvis kommer spara mig många oroliga nätter. Det var ett stort beslut, men det känns bra än så länge. Det var ett sådant där beslut som jag i slutändan överlade på magkänslan, och den var inte osäker på den här punkten. Jag har dock inte gjort någon faktura än, får återkomma om det!


Pics: 1

Förvirring

Mötet med min mentor blev inställt pga jobb. Jag hann i alla fall fråga vad hon tror om detta med bokföring- och faktureringsprogram? Jag är helt förvirrad; vågar jag satsa pengar på ett dyrt system, eller är det att kasta pengar i sjön?

Hon trodde absolut att det var värt att lägga pengar på systemet som jag hittat. Leverantören har varit med i gamet ett bra tag, och man får dessutom en egen support, som man kan höra av sig till när som helst. Hmm.

Jag kommer nog sitta med det här bekymret resten av förmiddagen, men sedan måste jag sätta ner foten och bestämma mig! Vem har sagt att det här med att driva företag skulle vara enkelt?

Ikväll blir det nog att belöna sig med lite välförtjänt uppmuntran från radarparet Ben och Jerry.

Pics: 1

måndag, februari 06, 2012

Ett klipp

Idag har det varit fullt upp. Jag har spenderat många timmar åt det inte så rogivande ämnet fakturering. Vilket system är bäst? Ska man köpa ett som även hanterar bokföring? Eller är det mest ekonomiskt att skriva sina egna fakturor i Excell? Men hur gör man det? Och vad händer om jag gör fel?

Alla de här frågorna, och fler, har jag brottats med idag. Imorgon ska jag tack och lov träffa min mentor, som med största sannolikhet kan räta ut mina förvirrande frågetecken.

Idag har jag även varit på möte med den där tidningen som jag verkligen ville skriva för. Och det gick tokbra! Jag sålde genast in en idé med text och bild som de vill ha senast om en vecka. Det kommer förhoppningsvis gå galant, bara jag får tag på personen som ska intervjuas... Så fort det går i tryck lägger jag upp en bild på spektaklet här på bloggen!

Jag har glömt att berätta att jag gjorde ett redigt klipp i fredags. Det ser ni här:



Ett jättefint exemplar den tvådelade Jane Eyre av Charlotte Brontë. Charlotte är helt klart min favorit bland Brontë systrarna; bara någon nämner systern Emilys Svindlande höjder ryser jag av obehag! De här två fick jag för 5 riksdaler på en loppis. Det kallar jag ett klipp!

söndag, februari 05, 2012

7 år

I helgen har jag och min man firat 7 år tillsammans. Vi har firat genom att barrikera oss i lägenheten och enbart ägnat oss åt trevliga tidsfördriv. Halva lördagen spenderade vi exempelvis i badkaret där vi drack champagne, pratade om framtidsdrömmar och försökte summera allt det som vi gjort tillsammans, hur vi har förändrats och vilka vi blivit. Det är omöjligt att säga vilka vi skulle ha varit, utan varandra. Vi har på många sätt vuxit ihop med åren, på andra sätt har jag fått en bättre uppfattning om vem jag är, eftersom det framgår så tydligt i kontrast till Pers personlighet.

Kort sagt, helgen har varit underbar - därav den dåliga uppdateringen här på bloggen. Jag önskar att helgen kunde pågå i all oändlighet, men numer har jag lyxen att arbeta med mitt drömjobb, för att föreverkliga min drömvardag - och det är allt annat än tokigt!


Pics: 1

fredag, februari 03, 2012

Underbara grannar.

Jag älskar morgontidningar. Det bästa jag vet är att börja dagen med en morgontidning, särskilt under helgen då jag ofta har tid att ta in innehållet lite mer utförligt. Tyvärr har jag inte råd att prenumerera på någon tidning i dagsläget - att jag har möjlighet att läsa tidningar och hålla mig à jour med vad som händer har jag att tacka stadsbiblioteket för.

Men föreställ er min glädje, när jag kommer hem och ser den här lappen på vår ytterdörr. Underbarare grannar får man leta efter!

Bibliotek





Här är några underbara bilder; överst har vi Nigella Lawsons egna bibliotek, därunder hittar vi Keith Richards bibla, och därefter Karl Lagerfelts. Och nederst hittar ni min egen. En av mina framtidsdrömmar hovrar över att en dag äga ett mäktigt hembibliotek; att jag dels har utrymme för det, dels har råd att förskaffa mig alla dessa underbara böcker. Jag tror dock att det är något som måste få växa fram. Det är svårt att hitta sina genrer, att landa i vilka sorters böcker som är mina favoriter. Det är ett växande intresse, och jag skulle gärna äga ett bibliotek som kan växa med mig.

Pics: 1, 2 & 3

Galen

Jag arbetar väldigt mycket vid datorn. Inte så sällan sitter jag dessutom och väntar på ett viktigt mail från en viktig, eller potentiellt viktig, kund. Och så fort jag ser att jag fått ett nytt mail river jag upp mailsidan, hjärtat börjar dunka och jag stirrar hetsigt på sidan. Och vad ser jag, i nio fall av tio? Reklam. Reklam från Vistaprint, AdLibris eller något annat som jag är fullständigt ointresserad av. Skräppost och reklam kan verkligen göra mig galen!

Vad händer idag då? Idag jobbar jag halvdag; jag ska spendera tid åt att tänka ut nya artikelidéer och skriva lite på mitt manus. Manuset är mer eller mindre färdigskrivet, men det behövs enormt mycket redigering innan det är färdigt på riktigt. Och det krävs ett par särskilda redaktörsögon för att redigera sitt eget manus. Det är lätt att bli ordblind, ännu lättare att se det man vill se. Det krävs mycket energi och koncentration, och samtidigt är det det roligaste jag vet.


Pics: 1

torsdag, februari 02, 2012

Våga vara rädd

Att göra något nytt är fruktansvärt skrämmande; det ligger i människans natur att sky förändring och uppmuntra rutin. När detta nya dessutom är något som man länge drömt om, och har stora förhoppningar kring, så rör det sig lätt en hjärtskärande förskräckelse runt varje hörn.

Jag har insett att mitt bästa recept för att lyckas, är att våga vara rädd. Bortom rädslan rör sig en makalös förändring, en framgång som är stor, oavsett hur stor eller liten förändringen ter sig för andra.

För bara två månader sedan sa jag exempelvis upp mig från en fast heltidsanställning, för att istället satsa på min stora dröm; skrivandet. Jag var minst sagt livrädd; jag hade aldrig skött ett företag tidigare. Inte heller hade jag fakturerat någon - nej, jag hade inte ens någon som jag kunde börja frilansa för! Mitt företagande byggde på att detta skulle lösa sig längs vägen.

Två månader senare har jag beviljats starta-eget-bidrag, jag har sålt in en artikel med bild och text, jag har skaffat en mentor och jag är redaktör för Gävles enda förlag. Allt detta tack vare att jag mötte min rädsla och följde mitt hjärta. Att våga vara rädd är det värsta och det bästa som finns. Det rymmer så många möjligheter, om vi bara vågar ta oss ut på andra sidan.

För bara något år sedan var jag rädd för att ta mig an renoveringsprojekt; jag trodde inte att jag kunde riva väggar, tapetsera, måla eller spackla. Men här är jag i vår nuvarande lägenhet; jag har precis rivit en vägg och tar här bort gammal tapet.

Och kolla hur fint det blev! Svårt att tro att det är samma rum. Allt tackvare överkommen rädsla.

Att ruska av sig

Bekymmer, framsteg, uppförsbackar, ljusglimt, osäker...

Herregud, att arbeta frilans är att befinna sig i ett konstant tillstånd av ambivalens. Nu har jag skickat in en annan artikel och möts av ett ganska tvetydigt svar; respondenten har bara svarat på halva mailet. Kan jag då ta förgivet att de inte läst nederdelen av mailet, eller att de inte vill svara på den delen?

Min hjärna kan få överhettning av sådana saker. Det enda jag har insett hjälper mot förödande "jag-är-usel-tankar" i sådana situationer, är att helt enkelt välja att tänka det positiva alternativet. Han har självklart mycket att göra, självklart hinner han inte läsa hela mailet jag skickar!

Det är bara att ringa igen, maila ännu en gång och ruska av sig osäkerheten. Det värsta som kan hända är att de säger nej. Och som frilansare betyder det bara att en dörr stängs, och sju andra öppnas.


Det gäller bara att se möjligheten.

Pics: 1

Framsteg!

Det är en fantastisk känsla när ansträngningar äntligen belönas med framsteg. Nu har jag fått besked om att en artikel som jag kämpat med vad gäller såväl research som bildbearbetning, är klar för tryck! Det känns extra ljuvt eftersom det här är den första artikeln som jag sålt in helt själv - från idé, till text och bild! Det är väldigt stort för mig och firades igår med hembakt kladdkaka!

Ytterligare framsteg: jag älskar att pricka av "jobbiga" (dvs nervpirrande) samtal på förmiddagen; då känns eftermiddagen lättare och jag kan belöna mig med mindre ansträngande saker. Nyss ringde jag exempelvis till en tidning som jag verkligen vill skriva för, och lyckades boka ett möte med chefsredaktören nu på måndag! Kanon! Nästa vecka ska jag även ta en fika med min mentor vilket alltid är lika trevlig och inspirerande.

Andra framsteg är att vår stackars katt mår bättre; hon går omkring och ser ömklig ut, och inte blir det bättre av att hon har en plasttratt över huvudet. Stackarn. Men öronen ser redan bättre ut och även om veterinärräkningen var gräslig så är hennes hälsa värd vartenda öre.



Vår fintjej för ett par dagar sedan. Gosig och kry och inte ett bekymmer i världen...


Vår fintjej idag. Inte lika glad som i vanliga fall.

onsdag, februari 01, 2012

Kära tid

Ja, kära tid. Det är ett sådant där husmorsuttryck som jag ofta tar till när livet bjuder på lite för många prövningar. Och kära tid vad jag har haft fullt upp de senaste dagarna!

Igår satt jag med ännu ett projekt som behövde förbättras och fixas till. Då kommer min lilla katt och gnäller på ett ovanligt ömkligt sätt. Då ser jag till min stora fasa att hon är sårig i öronen! Nej! Jag har verkligen inte tid att ta hand om henne också...!

Men vänta nu, stopp och belägg! skrek min inre ordningspolis. Vad tusan är viktigare än dina nära och käras hälsa? Och så sant som det var sagt kastade jag alla projekt åt sidan, ringde veterinären och fick först imorse åka i illfart till mottagningen. Där pillades det och trycktes, det frågades och måttades och vägdes. Och tillslut konstaterades det att vår lilla tjej har fått en allergisk reaktion - på det svindyra kattschampot som vi köpt för att tvätta bort förra månadens antibiotikakur som hon hade i hela pälsen! Suck. Det var bara att säga tack för räkningen och sedan skynda hem till jobbet igen.

Ja kära tid. Nu mår hon tack och lov bättre. Och jag har faktiskt fått en hel del jobb gjort idag också. Efektivare dag får man leta efter.