Det här är en kommentar som jag underligt nog får rätt ofta. Jag vet inte vart folk har fått detta ifrån. Jag är rädd för det mesta. Jag har bara lärt mig att hantera det. Här är några exempel:
Telefonskräck:
Jag har haft fruktansvärd telefonskräck. Det kunde ta mig timmar att samla tillräckligt med mod för att ringa en potentiell kund. Och under de här timmarna satt jag och svettades, hjärtat slog hål på bröstet och jag kunde knappt andas. Det var fruktansvärt.
Djuphavsskräck:
Sedan långt tillbaka har jag varit oresonligt rädd för havet och djupt vatten. Detta grundar sig givetvis i mitt kontrollbehov - jag har ingen aning om vad som väntar där nere, och därför skrämmer det mig.
Jag botade båda dessa förskräckelser genom att helt enkelt slänga mig ut i det okända; jag ringer istället för att fundera på att ringa. Jag djuphavsdykte i Thailand, och insåg att havets alla djur var mer rädda för mig, än jag var för dem.
Jag är fortfarande rädd för saker som jag inte har kontroll över. Men att vara rädd är livsnödvändigt - det ger en uppfattning kring vad jag ska vara vaksam över, och vad jag kan förbättra. Att vara rädd är en chans att utvecklas och växa. Punkt slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar