Dagens planer

Imorn ska jag få någonting gjort! Så tänkte jag igår kväll när jag gick och lade mig: Imorn ska jag spruta ut idéer, jag ska hänföra vartenda förlag och tidning med mina briljanta förslag och jag ska inte surfa på nätet en endaste gång!

Imorse vaknade jag av att jag nästan ramlade ur sängen; jag upptäckte snart att maken slet hårt i lakanet. Det är ett ganska bryskt sätt att vakna på, inte minst eftersom jag inte förstod vad han höll på med 06.30 på morgonen.
- Tvätten, stönade han. Jag måste ner med tvätten.
Jaha, det var bara att rulla ur sängen med andra ord. Maken släpade ner en monstertvätt från helvete (alla julgardiner, dukar och överkast gjorde sitt), och kvar blev jag, fullständigt morgonförvirrad.

Dagen må inte ha börjat som jag hade tänkt, men jag har fortfarande ambitionen att göra något vettigt idag. Ikväll ska jag hur som helst på middagsmöte med förlaget, så vad jag än gör idag, kommer dagen avslutas på ett vettigt sätt.

Så här vill jag jobba idag; jonglera eld till allas stora beundran... För övrigt är det här en bild från vår smekmånad i Thailand. Det skulle inte sitta fel med en sådan semester igen.

Att röra sig framåt

Ni vet den där känslan när man springer i en dröm? Man tar i allt vad man orkar, kämpar och sliter och strävar för att komma en endaste millimeter framåt. Och ändå rör man sig inte ur fläcken.

Precis så har jag känt hela den här dagen. Det har känts som att jag har lagt i en tredje växel, gasat och varit beredd att flyga fram - men av någon anledning står jag kvar på startlinjen. Hur kommer det sig?

När jag har sådana här dagar när det inte känns som att jag åstadkommer en endaste liten grej, så känner jag ibland paniken bubbla upp under ytan; herregud, har jag bara rullat tummarna idag? Vart är jag på väg? Vad har jag missat? Vad har hänt? Men så andas jag, och tänker igenom varför jag känner som jag gör. Just idaq har jag exempelvis bokat in ett viktigt middagsmöte med förlaget. Jag har pratat med en stor tidning om vem jag är och varför jag vill skriva för dem. Jag har pratat med skatteverket, ringt Agria och jag har redigerat flera sidor i mitt bokmanus.

Visst, jag har inte fått svar från några kunder som jag väntar på. Nej, jag har inte gjort något som kan arkiveras eller tryckas. Men jag har planerat och jag har kämpat - jag har kort sagt gjort det bästa jag har kunnat.

Och i slutändan är det den enda som räknas.

En av alla bilder jag tog när vi var i Paris. Trots att det står helt stilla och oförändrat, är Eiffeltornet fantastiskt vackert, år efter år.

I Backspegeln

När man ser tillbaks på saker och ting verkar de ofta mycket klarare än vad de gjorde under just den där stunden när det skedde. De senaste åren har jag lärt mig att tackla problem mer "heads on"; jag har konfronterat gamla minnen och jag har skapat nya. Och på vägen har jag haft ett enormt stöd, ett stöd som varit ovärdeligt och fullständigt avgörande för att jag skulle komma ut helskinnad på andra sidan. Detta stöd vilar på en enda persons axlar. Jag har så mycket att tacka denna enda person för, och var gång jag ser in i backspegeln inser jag hur mycket jag har att vara tacksam över.

Per, herregud vad jag älskar dig!

Staden med stort U

Jag har haft en fantastisk helg. God mat, bra film, underbara vänner med mycket skratt. Och så staden; herregud vad jag älskar Uppsala. Varenda gata rymmer ett härligt studentminne; champagnegaloppen, nationsfesterna, biokvällarna, cykelfejderna och allt det andra som jag inte minns, utan bär som en varm känsla i bröstet.

Uppsala, du är underbar!

Pics: 1

Uppsala

Jag älskar att åka tåg. Det underlättade inte minst när jag studerade i Stockholm, och precis hade flyttat till Gävle. Och det är definitivt en bonus att jag får åka tåg för att hälsa på en underbar vän i den underbara staden Uppsala.

Jag och Per har hunnit flytta en del; vi har bott två år i Sundsvall och två år i Uppsala. Flyttandet har berikat oss på många sätt, inte minst har det gett oss perspektiv på vardagen och hur vi vill leva.

Och Uppsala, herregud vad jag tycker om den staden; studentlivet, pulsen, acceptansen, den allmänna strävan efter något mer. Att min fina vän bor i Uppsala gör därför ingenting,jag har en underbar helg framför mig!

Skönaste känslan

Det är ingen vacker syn när jag joggar. Jag hostar och flåsar, spottar slem och blåser snor till höger och vänster. Mössan halkar ner, vantarna åker av och på och benen flänger säkert hit och dit.

Men vet ni vad, jag joggar inte för att se snygg ut. Jag köper sällan nya träningskläder, för jag struntar fullständigt i hur moderiktig jag är ute i spåret. Det viktigaste för mig är att kläderna sitter där de ska. Om folk tycker att kläderna är fina eller inte, spelar ingen roll.

Jag tränar för att det är förbaskat skönt. Jag tränar för att jag har kommit på att det är det bästa sättet att bli av med stress, göra sig av med negativa tankar och komma på nya idéer. Det är vad som har drivit mig att jogga 2-3 ggr i veckan i flera år nu. Att jag flåsar och blåser snor, det får folk stå ut med, precis som de får stå ut med att jag slänger upp näven i vädret och ropar YES! när jag äntligen har sprungit färdigt. Jag gör det för att det känns bra!

Så här ser jag ut, direkt efter springturen. Jag är lite skakig direkt efter träningen, och därför blev bilden oskarp, haha.

Det här är mina träningsredskap. Skorna är så slitna att de gått hål, och då har jag bara haft dem i strax över ett år. Färghinken, då, kanske ni undrar? Det är min hantel. Varför köpa dyra hantlar när man lika gärna kan använda en hink full med färg? Vad den väger har jag ingen aning om, och inte bryr jag mig heller. Det är fullt tillräckligt för att det ska kännas i armarna, och det räcker för mig.

Lunch

Jag kanske inte har några arbetskollegor att käka med, men lunch i sängen med Gordon Ramsey är inte så tokigt det heller.

Fläskpannkaka, mums!

Avdragsgillt

Som egenföretagare får man ju göra avdrag för sådant som är oumbärligt för firman, exempelvis inköp av papper, skrivare, bättre dator, telefon, osv.

Men det finns en sak som är oumbärlig för min firma; en vara som jag måste lägga pengar på för att firman överhuvudtaget ska gå runt. Och just den här varan är till råga på allt inte avdragsgill...

Kan ni gissa vad det kan vara?

Om att växa

Krasch, bom, bang!

Så kändes det idag, när jag sprang rakt in i sådan där vägg. En sådan där misslyckande-vägg.
För bara en timme sedan hörde en av mina potentiella kunder av sig - och de var inte glada. Jag hade skickat en artikel till dem som byggde på min egen idé, som de redan utlovat ett arvode för. Och de ville ha den på ett helt annat sätt. "Lättare, mer mjukvara, pang på!" Så ville de ha det. Inte så där faktapressat och torrt som jag hade skrivit. Gah!

Okej. Andas, ventilera, utvärdera.

Jag misslyckas ganska ofta med saker som jag företar mig. Om jag skulle räkna upp alla småmisstag jag gjort i tidningsvärlden så skulle den här sidan inte räcka till (okej, lite överdrivet, men ni förstår). Och såhär har jag lärt mig att se på det; yes, har gjort ett misstag! Det här är en chans för mig att bli bättre, att växa, att utvecklas! Jag suger åt mig kritiken, utvärderar vad de vill att jag ska göra, och så gör jag det.

Nu har jag skrivit om artikeln helt och hållet. Den är rapp och innehåller "mer mjukvara". Så fort maken läst och godkänt ska jag skicka in den igen. Förhoppningsvis får jag positiv kritik den här gången.

I värsta fall växer jag bara lite till!

En annan typ av misstag; maken bjöd med mig till Paris när jag fyllde 25. Jag hade bestämt mig för att jag ville röra vid Eiffeltornet, utan att betala eller stå 50 minuter i kö... Men vem orkar bry sig om ett misslyckande, när man är i Paris!

Den eviga väntan

Att arbeta frilans innebär flera saker:

Dels innebär det att jag kan lägga upp mitt eget schema, att jag har en enorm frihet att göra precis det jag vill - och det jag tror på. Det innebär att jag kan tacka ja och nej och att jag kan lägga extra energi på arbeten som jag verkligen brinner för.

Och sedan innebär det även en hel massa väntan. I tidningsbranschen förväntas allting gå mycket fort; när jag fått ett jobberbjudande från en tidning ska det jobbet göras SNABBT och det ska helst vara inlämnat NYSS. Men sedan kan det ta tid innan det publiceras. När projektet väl landat på redaktionen kanske tidningen hittat ett annat projekt som de är mer intresserade av, och så läggs min artikel tillfälligt åt sidan. Jag får fortfarande betalt, inga problem där, men halva nöjet med mitt jobb är att jag får se mitt verk i tryck. Det är ett enormt lyft för självförtroendet att se sitt namn invid sitt verk och känna; yes, jag gjorde det bästa jag kunde och det blev skitbra!

Men nu sitter jag här, återigen, och väntar på svar och mail från potentiella kunder. Det är en evig väntan, och det kräver ett enormt tålamod. Men sedan rasslar det till och jag hinner knappt andas igen. Det är jobbpulsen som frilans, det är bara att ta det goda med det onda!

Det här är orsaken till allt hårt arbete; kvalitetstid med maken på hotell. Den här bilden är tagen från vår senaste bröllopsdag på hotell Kung Carl vid Stureplan. Det var minst sagt underbart!

Välkommen!

God morgon och välkommen till mitt kontor!

För länge sedan, när jag var yngre, brukade jag fundera hur mitt drömjobb skulle vara; vad skulle jag göra om dagarna, hur skulle jag må, vart skulle jag sitta?

Sedan jag startade mitt företag kliver jag upp på morgon, tar på mig mina mysbyxor, kokar lite kaffe och sedan sätter jag mig här, i vår matsal/bibliotek. Och det har blivit ett utomordentligt kontor! Jag hade ingen aning om det när jag var yngre, men det här är precis så jag vill leva; i mysbyxor, med ett tänt ljus och en playlist som spelar musik från Carla Bruni och Mélanie Laurent i bakgrunden. Det här är mitt kontor, det här är mitt drömjobb!

Som ni ser har vi fortfarande en kvarglömd adventsstjärna uppe; vi är som vanligt väldigt dåliga på att ta ner julpyntet, men vilken dag som helst nu åker den ner!

Bokkärlek

Det finns dem som älskar skor. Det finns dem som älskar märkesväskor, kjolar och smycken.

Och så finns det såna som jag, som älskar böcker.

Så fort jag får loss lite pengar (vilket inte är ofta) lägger jag dem oftast på en bok som jag länge suktat efter, eller som jag vill ha i min samling. Precis som väsk- och skoälskarna har jag några utvalda rariteter i mitt lilla bibliotek som jag är särskilt stolt över, såsom mina samlingar av Viktor Hugo, Shakespeare och August Strindberg. Strindberg och Hugo har jag ärvt, vilket gör att jag har starkare band till dem. Shakespeare köpte jag i ett antikvariat som nybliven 15-åring när jag fick min första lön. Det var lycka då, och det är lycka nu!

Här är en bild från det vackra trycket i "Tjänstekvinnans son". Sidorna är guldklädda och jag vågar knappt titta på dem! Men det känns bra att ha dem i min samling.

Nytt år, nytt försök

Förra året gav jag bloggandet ett försök. Det gick i stöpet fortare än någon kunde säga bloggdöd. Nu försöker jag igen. Jag har ambitonen att bli bättre i år, inte minst på att blogga. Något som jag definitivt ska bli bättre på är att dokumentera inläggen med foton - snygga och redigerade dessutom - vilket jag kommer börja med så fort jag hittar vår kamera...

Återkommer med resultat!
Välkommen!