Vi 80-talister är inte direkt kända för vårt enorma tålamod. Det sägs att vi vill ha allting på en gång, gärna nyss! Att någon annan inte har tid, eller att det existerar företeelser omkring oss som begränsar andra, det har vi ofta svårt att acceptera. Så sägs det, i alla fall.
Jag brukar inbilla mig att jag inte alls är en sådan typisk 80-talist; jag har extremt bra tålamod när det gäller att stå still i en bilkö, vänta på att någon ska växla mynt eller tänka efter vart jag nu lagt det där som jag har tappat bort. Jättebra tålamod, med andra ord! Ja, så länge det inte gäller att vänta på ett besvarat mail.
Att vänta på ett mail är något av det värsta jag vet. Jag är fullständigt medveten om att inte alla sitter och jobbar vid datorn som jag gör, jag är medveten om att andra människor har annat för sig och att mitt mail inte är det som deras liv kretsar omkring. Och ändå har jag så svårt att bara vänta. Jag stirrar mig blind på mailen, försöker jobba med något annat, försöker tänka på mina andra planer för dagen, och ändå söker sig ändå blicken till den där tomma inkorgen!
Just nu väntar jag på ett viktigt mail från min mentor. Hon ska korrekturläsa mitt personliga brev och CV. Jag ska skicka in det till en väntande (potentiell) arbetsgivare, och därför sitter jag som på nålar! Jag är medveten om att det här är något jag måste träna på; det känns omoget att skylla det på att jag är född på 80-talet. Men just nu känns det väldigt bekvämt...
Pepp!
SvaraRadera