Snörvel

För ungefär tre veckor sedan satt jag på ett trevligt café och hade följande konversation med min mentor:

Hon: Hur går det med allt jobb? Du vet väl att du måste vila ibland också, det går ju många förkylningar nu.

Jag: Det går bra. Jag är inte ett dugg stressad. Inte alls. Jagbehöverintevila. Ärligt. Och dessutom blir jag aldrig förkyld!

Jo, tjena. Här sitter jag nu, snörvlar, tokhostar, nyser och har ont överallt. Karma tror jag att det stavas. Imorgon har jag varit sjuk i en vecka (!?), jag som aldrig är sjuk. Men imorgon måste det gå över, för från fredag till söndag ska jag jobba igen.

Så här ser mitt artilleri ut. Blir det inte bättre snart måste jag skicka maken på jakt efter nya bekämpningsmedel...

Gäsp!

God morgon.. Eller vänta, det är ju eftermiddag redan. Ok, god eftermiddag kära läsare.

I natt klev jag upp i vanlig ordning 03.20 och placerade mig framför datorn för att redigera dagens DN. Notera gärna att det här är första arbetshelgen som jag inte har back-up från Newsline, eftersom de har påskledigt. Som om detta inte vore nog var jag lite extra nervös inför det faktum att jag i förrgår erbjöds att ta över helgredigeringen för Dagens Industri! Fantastiska nyheter, absolut! Givetvis dansade jag på moln hela dagen. Men kort sagt: båda dessa tidningar skulle alltså sättas på pränt imorse/i natt.

Problemet var bara att jag imorse kl. 03.20 inte kunde hitta någon Dagens Industri. Filerna som skulle ha skickats till mig, hade inte ramlat in. Paniken var ett faktum och hjärtat skenade! Tillslut ringde jag DI:s växel för att i ett desperat försök ta reda på vart tusan filerna var någonstans. Då visade det sig att tidningen inte kommer att ges ut på hela helgen... "Det är ju påsk!". Växeln verkade inte riktigt förstå mitt stressade utlägg om att det minsann inte var påsken som var poängen den här helgen; det är ju publiceringen av DN och DI som räknas!

Ja, det hela slutade väl. Jag skickade in en färdigredigerad utgåva av DN, gick och lade mig någon gång efter 07.00 och har nu äntligen kommit upp och ätit frukost. En vild natt kräver en skön påskafton. Så idag ska vi bara njuta av solen, och det faktum att jag gjort mitt allra bästa!

Så här firade vi in helgen igår; hembakt kladdkaka med spanska jordgubbar och glass! Mums!

Avprickat!

Idag har jag haft en tvättäkta ta-tag-i-tråkiga-saker-dag. Jag har fyllt i en mängd blanketter och fakturor och skyndat iväg och slängt dem på lådan innan posthämtning. Jag har gått på två viktiga möten, arbetat med förlaget och skrivit en presentationstext till vårt nya tillskott som snart kommer publiceras. Det sistnämnda är otroligt spännande och jag är stolt över att få vara en del av den här författarens publicering. Givetvis lägger jag ut mer info när det hela blir officiellt.

Nu på eftermiddagen drog maken även med mig på en välbehövd springtur, varefter jag har skrivet ett otal mail som bland annat berörde mitt redigeringsarbete.

Pjuh, full fart hela dagen med andra ord.
Och nu måste jag nog gå och diska, som det ser ut.
Ingen rast, ingen ro. Men vem behöver det ;)

Här hade jag tänkt bifoga en bild på en av mina faktureringar, men eftersom vi har råkat städa bort kamerasladden så får ni istället se vad jag drömmer om att shoppa, när cashen börjar rulla in på riktigt:

Bara nödvändiga saker med andra ord, hehe ;)

Pics: 1, 2, 3, 4.

När man jobbar hela helgen..

... får man slappa hela tisdagen!

Ikväll ska vi kika på Brynäsmatchen och äta ute på pubben som alla andra Gävlebor. Härlig tisdag med andra ord!

Pics: 1, 2, 3

Tankarna efter en hel helg av redigering...

Vilken tur att det är söndag idag. Då kan jag jobba klart med den här texten, och sen ligga i soffan och slappa heeeela eftermiddagen.

Men vänta nu, det är ju måndag idag. Vart f#n tog söndagen vägen?

Okej, men det är ju skönt att det fortfarande är förmiddag iaf; det här är ju ett nattjobb, så eftermiddagen är jag helt ledig!

Men, hallå, klockan är ju redan 16.00. Vart tog tiden vägen? Jo just ja, igår natt kom inte filerna som de skulle, så jag satt uppe från 03.30 till 05.00 och väntade på dem. Bara för att få höra från IT-killarna att filerna inte skulle dyka upp. Alls. Så idag sitter jag och redigerar söndagens OCH måndagens filer. JUST JA! Det är därför klockan är 16.00.

...

Ja, ungefär så går mina tankar just nu. Jag är snortrött. Jag har huvudet fullt av kortkommandon, pdf-filer och 100-tals artiklar. Men jag har haft hur roligt som helst, jag har lärt mig hur mycket som helst och jag skulle inte byta bort det för allt smör i Småland. Idag är jag trött men euforisk; jag fixade det. Och jag hade dessutom roligt under tiden!

Som om det inte vore nog så är det ju lördag idag, så ikväll kryper jag ner i soffan och äter en massa godis!
(Eller hur var det nu...?)

Har gått och suktat på mot vår säng flera gånger idag. Inatt vet jag någon som kommer somna ovaggad...

Fotografen VS journalisten

Av erfarenhet har jag insett att det finns några olika sorters fotografer. En grov generalisering skulle kunna se ut ungefär såhär:

- Den Snobbiga: Den här fotografen anser att hens jobb är odelat viktigast i hela tidningen. Hen behöver inte fråga någon om hur jobbet ska göras eller för den delen prata ihop sig med textjournalisten om hur jobbet ska disponeras, för det är "hens way, or the high way!"

- Den Blyga: Den här fotografen vill kanske göra jobbet på ett visst sätt, och vill kanske att personerna ska stå på ett visst sätt eller göra något roligt. Det är möjligt att den här fotografen har hundra års erfarenhet av såväl tidningsbranschen som barnfotografering och återgivning av krig i Uganda. Men det är omöjligt att säga, eftersom fotografen aldrig säger ett ord. Till någon.

- Den Samarbetande: Den här fotografen pratar gärna med textjournalisten, vill gärna att bilden och texten ska vara sammanhängande och att textjournalisten är på det klara med vilka gruppbilder som kommer att användas, och därmed vilka (i en grupp av personer) som behöver intervjuas och tillfrågas om namn.

I fredags gjorde jag ett jobb med Den Samarbetande fotografen. Vi pratade ihop oss, såg till att vi hade ungefär samma upplägg och synsätt på situationen. Efter intervjun visade hon mig alla bilder och pekade ut ungefär vilka hon ville använda sig av. Vi klickade bra, och jobbet gick som en dans!
Det finns givetvis varianter på textjournalister också, och jag kan tänka mig att många av dem anser att de gör det viktigaste jobbet i tidningen. Personligen anser jag att det är just samarbetet som utgör grunden för en bra artikel.

Nu ska jag sätta mig och skriva bildtexter, och i eftermiddag ska jag kolla tågtider och planera för helgen. Då ska jag äntligen börja redigera! Jag längtar så det pirrar i kroppen!

Så här fantastiskt strukturerad ser en av mina sidor ut efter fredagens intervju. Jag funderar allt mer seriöst på fördelarna med en diktafon...

Fullsmäckad dag

Idag har jag jagat runt på stan och äntligen börjat pricka av ett par saker som jag dragit på alldeles för länge. Därefter kastade jag mig iväg på ett möte i Stockholm, för att återvända hem och avrunda dagen med ett barnkalas och en spännande (!) hockeymatch.

En fullsmäckad dag med andra ord. Och när jag kom hem såg jag att fredagens fotograf skickat lågupplösta bilder som väntar på bildtext. Det blir en del av morgondagens uppgifter.

Nu ska jag hoppa i säng, det känns som att jag kommer somna ovaggad inatt.

Pics: 1

Senaste nytt!

Äntligen kan jag avslöja det fantastiska som hänt: jag har nu fått det svart-på-vitt, dvs i kontraktsform, att jag från och med nu i helgen kommer att få börja jobba som redigerare för Newsline! Som om detta inte vore nog är det just DN som ska redigeras! Och förutom helgjobb, har jag blivit lovad sommarjobb i fem veckor! Jag dansar på små moln, klappar mina händer och sjunger (omusikaliska) toner!

Jag är en sådan som inte gärna ropar hej innan jag är över ån, och det här är ett bra exempel på ett sånt tillfälle. Jag ville ha kontraktet i mina händer innan jag vågade tro på att detta var riktigt och sant. Men nu har jag det! Lyckan är stor idag!

Givetvis ska detta även firas. Om en minut ska jag bege mig ut i köket och baka en gigantisk kladdkaka! Bättre sätt att fira vet jag inte!

Ber om ursäkt för den suddiga bilden. Eftersom avtalet skrivs digitalt och jag ännu inte fått mitt papperskopia, så var det här det enda jag kunde göra. Men visst är det fint ändå!

Å-draget!

Igår var jag på ett minst sagt viktigt möte. Lokalen var Gävles kulturcentrum, Silvanum, vilket närvarades av bland andra:

- Kajsa Ravin, kultur- och fritidschef för Gävle kommun.
- Anders Fahlman, Stormästaren för Gävles frimurarorden.
- Beryl Lunder, ordförande för Gävles symfoniorkester.
- En hel bunt med personer från stadens konstgalleri,stadsarkiv, fängelsemuseet med flera!

Och mitt i allt detta satt lilla jag! Det var svårt att inte känna tyngden av de stadens samlade kulturelit. Men jag gick därifrån efter en hel del lyckade handskakningar och nya namnbyten! Känns kanon!

Vad hade jag då för mig igår? Jo, Gävle arrangerar ju varje år något som kallas för Å-draget. Det är ett steg i Gävles kulturversion för 2025, där kommunen hoppas få en mer markant plats på kulturkartan Sverige. Å-draget går alltså ut på att en mängd aktörer från olika former av företag, tillsammans medverkar till att arrangera en kulturhelg i centrum. Och givetvis är det något som vi, förlaget, vill vara med på!

Därför satt jag, tillsammans med min kollega, och röstade om detaljer kring den här helgen. Vad vi bestämde är givetvis lite hemligt, men just därför är det ju även så mycket mer spännande och roligt! Jag återkommer när jag får berätta mer!

En bild från vackra Silvanum. Dessvärre glömde jag kameran hemma, men jag tar med den nästa gång!

Pics: 1

Streetsmart Dresscode

När jag frilansade för Dagbladet som nykläckt nittonåring fick jag i uppdrag att recensera Robert Wells på Södra Berget. Södra Berget har en av Sundsvalls största och finaste scener. Det har klass. Längre än så hade jag inte riktigt tänkt. Åtminstone inte förrän jag blev uppplockad av tidningens fotograf. Hon stirrade förskräckt på mig:

- Jeans! Är du galen? Du kommer aldrig att bli insläppt om du kommer klädd sådär!

Jag tittade ner på mina jeans. De var hela och rena. Jag såg inte det minsta fel på dem. Inte förrän det sakta gick upp för mig att det var just materialet som var problemet: man kom inte in på Södra Berget iklädd jeans. Punkt. Jag fick panik. Det hade inte slagit mig att min journalistiska karriär skulle avgöras av ett par mörkblå Diesel. Men fotografen försäkrade mig att hon inte tänkte köra en meter förrän jag bytte om. Det var bara så det var!

Tio minuter försenade hasplade vi oss in bakvägen. Fotografen kröp omkring nere i orkesterdiket och jag kallsvettades och förbannade mig själv för min dumhet. Ett par timmar senare hade jag nästan fått en hjärtattack, och då var det dags att intervjua herr Wells. Jag leddes in i hotellets Green Room, torkade av mina fuktiga handflator mot mina gråa bomullsbyxor. Då öppnades dörren. In kommer Robert Wells. Han har svart kavaj och vit skjorta. Och ett par stentvättade jeans.

Sedan den där dagen på Södra Berget har jag tagit detta med klädkoder både allvarligare och ödmjukare. Jag klär mig för tillfället, men jagar inte upp mig om det i slutändan blir fel. Mitt jobb är att få intervjupersonen att känna sig bekväm, och det kräver givetvis till viss del att jag är streetsmart i mitt klädval. Men även att jag inte bryter ihop om det går snett.

Idag fick jag i uppdrag att intervjua skolungdomar om ett lärlingsprogram för Gästriklands tandläkarkår. Då passar det inte att komma iklädd kostym och fluga. Istället gjorde jag en Robert Wells och kom avslappnat chick. Jag såg ut så här:

Om ni undrar så gick intervjuerna galant! Helgen kunde inte ha börjat bättre!

Gävles hemligaste kändis!

Ber om ursäkt för fruktansvärt dålig uppdatering. Men nu är jag tillbaka! Efter en hektisk tid med enormt mycket arbete, motgångar och smärre kriser börjar jag ta mig tillbaks på banan igen.

Vad har jag då gjort under den här tiden? Bland annat har jag lyckats få min senaste artikel publicerad! Här skötte jag allting ifrån artikelide, till intervju och foto. Och inte nog med det så ansåg tidningen att jag gjort ett så bra jobb att jag fick en plats på medarbetarsidan! Lycka!

Artikeln kan ni läsa i sin helhet här!

Äntligen!

Igår kom min pappa på besök och med sig hade han den här:

Jag har därmed äntligen blivit med skrivare! En laserskrivare dessutom! Jag är upp över öronen lycklig och förälskad i denna fantastiska maskin! Hittills har jag varit tvungen att ta mig till biblioteket när jag måste skriva ut något - det vill säga allt ifrån fakturor, viktiga brev till skatteverket/försäkringskassan samt mina manus. Jag har försökt hålla humöret uppe; jag bor trots allt bara 10 minuter från biblioteket och en utskrift kostar inte mer än en 1 krona. Men sedan jag glömde mitt usb-minne på biblioteket efter just ett sådant ärende, har jag blivit allt mer restriktiv med att gå dit.

Det här löser så många av mina problem! Herregud vad mycket lättare livet blev helt plötsligt!

Att våga bli lurad

Att presentera en idé för en tidning är en inte alltid helt enkel sak att göra. Dels är det nervöst att ringa chefredaktören och presentera idén, dels är det nervöst att därefter skicka ett välskrivet mail med synopser till densamma (eftersom de oftast inte har tid gå igenom idén per telefon). En del av mina vänner brukar fråga om jag inte är rädd att tidningen någon gång ska sno min idé, och strunta i att jag föreslagit det?

Nej aldrig, brukar jag naivt svara. En tidning har väl inte mage att göra det? Det är min idé, och den har jag patent på!

Det låter naivt. Och det är det. För ett par månader sedan ringde jag runt och skickade ut synopser till olika tidningar, bland annat en stor "mamma-tidning". Jag hade en idé om att intervjua en barnpsykolog kring hur man bäst råder bot på syskonfejder. Bra idé! tyckte tidningen. Sen hörde jag inget mer.

Gissa min förvåning när jag idag på Pressbyrån ser samma tidning, med rubriken: "Så fixar du syskonfajten!" Om jag känner mig lurad? Ja. Om jag tror att tidningen redan planerat in den här artikeln, innan jag ringt? Hahaha. Om jag fortfarande är naiv? Nej.

Pics: 1

Händelserika dagar

Efter en kort paus från bloggandet är jag tillbaka i full vigör. De senaste dagarna har varit extremt händelserika; har fått finbesök från några av mina förlagstjejer, har ringt tusentals samtal - och hunnit besöka Sthlm en sväng för en liten jobbintervju... Jag återkommer om det vid närmare besked!

Imorgon väntar samtal med härliga Försäkringskassan - de har strulat till det med mitt starta-eget-bidrag vilket resulterat i ett mycket fattigt inkomstkonto för undertecknad. Jag återkommer med besked när jag läxat upp dem lite!

Bjuder på en bild från förra sommaren. Här i Gävle är det vår i luften och kroppen värker av sommarlängtan! Hur är vädret hos er?

Växtvärk

Jag är en sådan person som satsar 300 % eller 50 %. Jag har väldigt svårt att lägga mig på en "lagom" nivå, där jag anstränger mig precis i nivå med vad som förväntas och efterfrågas. Oftast ger jag mycket mer. Detta utvecklar givetvis min potential på många sätt, exempelvis genom att jag provar åtaganden som är helt utanför min "comfort-zone". Jag utvecklas och växer, men ibland blir det för mycket.

Växtvärk kanske vi kan kalla det. Idag har jag växtvärk. Jag har ställt overkligt höga krav och måsten på mig själv, i en karriär som jag knappt vågade tro på för ett par månader sedan. Det har lett till att jag fruktar för minsta bakslag, att jag misstror min förmåga och klankar ner på mig själv så fort något går lite fel. Det är inte hälsosamt.

Så nu drar jag lite i handbromsen; inte hela vägen ner, men lite lagom så jag får en chans att andas igen. Det betyder inte att jag ger upp, det betyder bara att jag ser lite sundare på min tillvaro.

Så idag har jag vilat. Maken har städat hela lägenheten och avslöjar nu att han bjuda på en fika på stan i vårsolen. Bättre återhämtning får man nog leta efter!

Hönan eller ägget?

När jag får en idé till en artikel ställer jag mig alltid frågan vem jag ska kontakta först; är det bäst att kontakta personen som ska intervjuas, eller är det bäst att börja med tidningen som ska köpa in artikeln? Om jag säljer in idén till en tidning så kanske det slutar med att personen som ska intervjuas tackar nej. Det ser inte bra ut gentemot tidningen. Om jag tvärtom kontaktar en person och frågar om de vill ställa upp på en intervju, varpå tidningen tackar nej, är det inte lika farligt. Men då står det troligen en person på sidan som är besviken och kanske ledsen över att inte få vara med i tidningen. Svårt!

Givetvis står jag i just ett sådant dilemma just nu; jag har äntligen hittat personer till en idé som jag spånat på i ett par veckor. Jag var helt säker på att någon tidning skulle vilja ha idén, men hittills har alla jag pratat med sagt att de gillar idén, men att de tyvärr inte har råd att ta in den. Så nu står jag här med en massa personer som är ivriga och villiga att ställa upp på intervju, men ingen tidning att luta mig mot!

Nåja, om ett par timmar ska jag på ett kvällsmöte med en kille som jag eventuellt ska intervjua för en helt annan idé. Oavsett om han tackar ja eller inte så blir det nog en trevlig fika i alla fall.

Pics: 1

Chefredaktör/Redaktionschef/Ansvarig utgivare?

När jag ska ringa till en Ny Stor Tidning, blir jag alltid väldigt osäker på vem jag ska ringa. Ska jag möjligen ringa redaktionschefen? Eller är det bättre att höra av sig till chefredaktören? Ibland är chefredaktören även ansvarig utgivare, och då blir jag nästan att fundera om den personen kanske sitter för högt upp, och inte egentligen arbetar med detaljer som artikelidéer från nya frilansare?

Alldeles nyss ringde jag till en stor Hälsotidning förlagd i Stockholm. Jag hade bestämt mig för att det nog var bäst att höra av sig till chefredaktören - i slutändan är det hon som tar de Stora Besluten, och skulle jag ha hamnat hos fel person tror jag att hon ser det som något positivt att jag iaf vågade ringa.

Givetvis hade jag hamnat hos fel person. Hon tyckte att jag skulle maila redaktionschefen med mina idéer. Sagt och gjort, det ska jag snart ta tag i!

Även om jag inte hamnade rätt känns det ändå enormt skönt att jag ringde, att jag gjorde ett bra intryck och att jag fick prata med tidningens mest uppsatta person. Att jag klarat av ett till Stort Samtal känns jättebra! Det blir lite lättare varje gång.

Pics: 1

Sega framsteg

Idag har jag checkat av ett par samtal som jag bävat för, vilket är oerhört lättande! Dels har jag ringt Arbetarbladets nöjesavdelning och pratat med dem om sommarjobb. Det visade sig att det enda jobb som de skulle lägga ut var en vikarietjänst som nöjesredaktör - men att de ansåg att jag var en bra kandidat! Tjoho! Givetvis slängde jag iväg mitt CV på en gång.

Jag har även ringt till tidningen i Sundsvall där jag tidigare arbetat, och försökte sälja in ett par idéer. De tyckte om dem, men dessvärre hade de inte budget för det. Synd.

Förutom den lilla framgången med Arbetarbladet känns det inte som att jag har kommit så långt idag. Känner mig riktigt seg och virrig, vilket inte direkt underlättar mitt jobbflyt. Tur har jag i alla fall att det är fettisdag idag, och att jag har en dunderursäkt att stoppa i mig en härlig groda (ni vet?). Så ska jag försöka ruska av mig den här förkylningskänslan till imorgon.

Bjuder på en bild av finaste tjejen som tack och lov mår bättre!

Ny dag, nya tag

Den här dagen känns redan betydligt bättre än sin föregångare. Saga (vår katt) är pigg och kry som aldrig förr. Jag har fått svar från "sommarjobbschefen" på om mina filer kommit fram som de ska - vilket de hade, deras mail hade bara råkat skicka någon annans personliga brev.. Ärligt talat var det ganska roligt att råka läsa någon annans ansökan, så det gjorde inte så mycket.

Dessvärre känner jag mig inte alls kry; ont i huvudet, ögonen bränner och halsen sticker. Är orolig att jag håller på att bli förkyld, så idag ska jag ta det lugnt. Jag ska ringa två viktiga samtal, gå till biblioteket och hämta mitt usb, samt köpa medicin till Saga. Men sedan bäddar jag nog ner mig i sängen och skriver på mitt manus resten av dagen.

Den här bilden tyckte Per att jag kunde lägga in i mitt CV. Jag tycker det är väldigt svårt att lägga in en bild som speglar allt det jag vill visa en arbetsgivare. Jag kan inte bestämma mig om den här bilden är bra eller inte. Vad tycker ni?

En sådan där dag

Herregud, den här dagen...

Katten har varit dålig. Datorn har dött. Mobilen har krånglat. En sommarjobbschef återkom och sa tack för ansökan - av någon anledning hade hon bifogat "mitt personliga brev": ett skitdåligt brev från någon (jag vill inte skriva namnet...) som var bosatt på Åland och pluggade svenska på distans (!)

När jag sitter och ska spara ett viktigt dokument kan jag inte hitta mitt usb - mitt viktigaste usb där jag har sparat mitt bokmanus, mina fakturor och alla mina gamla noveller! Jag måste ha glömt det på biblioteket!

Maken har haft en usel dag på jobbet. Mjölken är slut och när jag ska gå ner med tvätten så ser jag detta:

Så, vad gör man? Jo man tar ett steg tillbaka, andas och tänker. Omaka strumpor är bara att skratta åt. Biblioteket hade hittat mitt usb, så det kan jag hämta imorgon. Sommarjobbschefen har jag mailat och frågat om det blev fel med bifogningen? Den här dagen stryker vi ett streck över och nu bäddar vi ner oss med vår sjuka katt i soffan!
Tack och hej!

Manic Monday

Hittills idag har jag;

- Flängt iväg till veterinären med vår stackars katt. Inte nog med att hon blir åksjuk så fort hon åker bil, att bli klämd och petat på av en främmande kvinna (veterinär) är ju inte så roligt heller! De kom fram till att hon har en allergi, men de vet inte vad. Nu har vi fått piller med kortison som hon måste äta. Stackarn.

- Försökt inse att idén med semlorna nog måste ges upp. Jag har inte fått tag på någon som kan svara på vem som kom på Grodan, och deadline är snart utflugen. Synd, men jag tar igen det nästa år.

- Försökt hitta folk att intervjua till min nya, lite hemliga, idé. Det går sådär.

- Försökt lugna mina nerver över det här med sommarjobb. Herregud, kan de inte bara höra av sig idag? Det skulle vara så fint att höra ifrån någon, och i alla fall få lite boost.

Nu måste jag slänga mig in i jobbet igen. Det känns som en stressig dag idag.
Allt gott till er!

Pics: here

Den lediga lördagen

Idag var det tänkt att vi bara skulle ta det lugnt, sysselsätta oss med vad vi än kände för och ikväll ville Per bjuda på restaurang för att fira mina lyckade åtaganden i journalistvärlden! Det klagar man inte på!

Men sedan jag skrev mitt förra inlägg har jag blivit som förhäxad; artikelidén om vem som hittat på grodan är ju lysande! Varför har jag inte tänkt på det tidigare? Jag har nu ägnat de senaste timmarna åt research; jag har ringt varenda konditori i stan, jag har sökt på google, jag har pratat med bekanta och jag har slitit mitt hår; ingen verkar ha ett svar på denna enkla fråga!

Jag har ännu inte fått tag på Gävles två äldsta och största konditorier; de svarar inte på telefonen, trots mitt idoga ringande. Därför har jag mailat dem, och befinner mig därför i mitt vanliga problem, väntandet.

Problemet med den här artikelidén är ju att den måste ut senast på tisdag (fettisdagen), vilket innebär att den måste lämnas in senast måndag förmiddag. Detta innebär ju i sin tur att jag måste hitta personen innan måndag, intervjua dem OCH sälja in idén till Arbetarbladet. Eller Gefle Dagblad. Hmm. Det känns som att det är dömt att misslyckas, men det är värt ett försök!

Jag återkommer med besked.

Ungefär så här avlägset känns den här artikelidén...

Får det lov att vara en groda?

När vi flyttade till Sundsvall gick på café, satte oss vid ett bord och beställde en groda. Servitrisen såg väldigt fundersam ut, och kom sedan ut med en marsipangroda! Vi förstod ingenting; hur kunde den beställningen bli så fel?

När vi flyttade till Uppsala försökte vi igen; vi gick in på ett café och beställde en groda. De sa att de inte hade marsipan på det caféet. Vi förstod återigen ingenting.

Sakta men säkert kom vi att inse att det här med grodor kanske bara existerar i Gävle. Kan det vara så att att den här lilla staden har något så läckert som ingen annan stad har upptäckt? Nämligen en fettisdagsbulle med sammanhållet lock och botten och där mandelmassan är blandad med grädden? Vem i Gävle kom på denna underbara idé? Det skulle bli en intressant artikel när jag funderar på det!

Igår kom Per hem med två ljuvliga grodor. De hade blivit lite mosade i påsen, men jag försäkrar att de var minst lika goda ändå!

Jobbrea

Skynda och ansök!
Urvalsprocessen är redan påbörjad!
Jobbet tillsätts innan sista ansökningsdagen!

Och så var det det där med sommarjobb... Nu när jag frilansar vet jag inte alls hur jag ska ställa mig till det. Jag har blivit beviljad starta-eget-bidraget till augusti, så egentligen behöver jag inte söka något sommarjobb. Men det är å andra sidan ett bra sätt att få in en fot, ett sätt att knyta kontakter och utvecklas.

Min mentor hörde av sig och sa att om jag skulle söka sommarjobb, så var det hög tid att ta tag i det nu! De flesta mediejobb tillsätts innan mars! Med de orden kastade jag mig genast ut i annonsträsket igen och har nu sett ovanstående utrop på flera ställen. Frågan är om den påskinade hetsen vilar på något rakt och riktigt, eller om det är ett sätt att locka till sig folk? Ett sätt att skapa efterfrågan på något som folk inte visste att de ville göra? Kort sagt: något som klädbutikerna listat ut för länge sedan.

Givetvis vågar jag inte chansa; jag har nu skrivit två kanonansökningar och skickat in till två olika jobb som jag verkligen vill ha. Nu är det bara att hålla tummarna; i bästa fall slutar det med ett avundsvärt reafynd!

En riktig frilanslunch

Det här äter jag rätt ofta till lunch; havregrynsgröt med hemgjord lingonsylt och mjölk. Till det ett par hårdbrödmackor med veckans pålägg. Det är billigt, det är mättande men bäst av allt så blir jag inte det minsta tung i huvudet. När jag ska gå direkt från lunchen till att skriva en bra artikel, ringa ett viktigt samtal eller komma på en kanonidé, så måste jag vara klar i huvudet. Och det blir jag inte om jag äter en stor portion pasta.

Givetvis kompenserar jag detta med att trycka i mig större portioner "riktigt mat" till kvällen. Det här tillvägagångssättet är säkert inte särskilt vettigt i näringssynpunkt, men det kan jag leva med.

En 80-talists tålamod

Vi 80-talister är inte direkt kända för vårt enorma tålamod. Det sägs att vi vill ha allting på en gång, gärna nyss! Att någon annan inte har tid, eller att det existerar företeelser omkring oss som begränsar andra, det har vi ofta svårt att acceptera. Så sägs det, i alla fall.

Jag brukar inbilla mig att jag inte alls är en sådan typisk 80-talist; jag har extremt bra tålamod när det gäller att stå still i en bilkö, vänta på att någon ska växla mynt eller tänka efter vart jag nu lagt det där som jag har tappat bort. Jättebra tålamod, med andra ord! Ja, så länge det inte gäller att vänta på ett besvarat mail.

Att vänta på ett mail är något av det värsta jag vet. Jag är fullständigt medveten om att inte alla sitter och jobbar vid datorn som jag gör, jag är medveten om att andra människor har annat för sig och att mitt mail inte är det som deras liv kretsar omkring. Och ändå har jag så svårt att bara vänta. Jag stirrar mig blind på mailen, försöker jobba med något annat, försöker tänka på mina andra planer för dagen, och ändå söker sig ändå blicken till den där tomma inkorgen!

Just nu väntar jag på ett viktigt mail från min mentor. Hon ska korrekturläsa mitt personliga brev och CV. Jag ska skicka in det till en väntande (potentiell) arbetsgivare, och därför sitter jag som på nålar! Jag är medveten om att det här är något jag måste träna på; det känns omoget att skylla det på att jag är född på 80-talet. Men just nu känns det väldigt bekvämt...

Upp som en sol...

Dagen började lugnt och sansat med att katten for upp på köksbordet, rev omkull min kaffemugg över den nytvättade duken, skenar iväg genom köket och ställer sig och tokjamar i hallen. Jag går efter henne och ser till min fasa att hon har fått sår i öronen. Igen. Det var bara att ringa veterinären, som inte hade tid förrän på måndag.

Lugn och fin början med andra ord. Det känns som att klockan är fyra, och då har den inte slagit nio än. Känner ni igen känslan?

Idag har jag tokmycket att göra. Jag hittade en annons som eftersökte frilansare igår, vilken jag givetvis nappade på direkt! Jag måste dock skutta ner till biblioteket och göra lite efterforskningar innan jag vågar säga vad det handlar om...
Jag ska även svara på ungefär 14038523 mail, leta personer till min artikelidé, ta hand om vår katt och sy i en knapp i Pers jacka. Han mutade mig med en semla om jag gjorde det, och det kan man ju inte tacka nej till!

Hoppas ni får en underbar dag därute!

Myskläder på och kaffet (det som fanns kvar) i muggen! I bakgrunden hägrar alla mina jobbrelaterade papper. Huh!

Min första förhandling!

Jaaa!

Alldeles nyss fick jag ett bud på en artikel via mailen - ett bud som jag tyckte var alldeles för lågt. Jag ringde och diskuterade ämnet en snabbis med min mentor, som höll med. Efter ett tiotal djupa andetag ringde jag därefter redaktören och förklarade hur jag kände...

Det var inte det roligaste samtalet jag hållit, men det gick igenom! Vi möttes halvvägs, gjorde en kompromiss - och jag fick ett högre arvode!

Just nu mår jag lite illa av den inre känslostormen, men det kommer nog att landa i en ljuv segerglädje. Tänk om jag för några månader sedan hade vetat att jag skulle vara så kaxig att jag kunde kräva ett högre arvode från en stor tidning? Herregud, det känns som att jag har vuxit en hel decimeter!

Jag har ingen aning om vilken bild jag kan lägga upp som speglar hur jag känner just nu, men det här är kanske nära; första gången jag såg Eiffeltornet var jag redigt lycklig. Ungefär så här lycklig!

Fantastiska news!

Det här har varit en minst sagt effektiv förmiddag:

Jag har hunnit skicka in text och bilder till Nöjesmix - och de älskade allting! Yes! Det är en sån underbar känsla när jag skickar in något och får bekräftat att de gillar min idé och upplägg. Det här är även ett personrekord; reportaget är 11 300 tecken långt! Plus bilder! Jag har aldrig skrivit en sådant omfattande reportage någon gång. Men jag är supernöjd, och tidningen tyckte att det var "lysande!" Greate!

Jag har även hunnit ha ett längre samtal med Dagbladet. Det lät inte alls omöjligt att jag skulle kunna jobba lite där. Jag fick även mailadresser och nummer till deras bokrecensent och nyhetschef, så dem ska jag kontakta på momangen!

Men det är mycket kvar av dagen; jag ska på ett möte med banken, posta ett viktigt brev till försäkringskassan om starta-eget-bidraget och jag ska hitta personer till en intervju som jag vill göra.
Härligt är ordet!

Så här ser jag ut idag: nyduschad, osminkad och sittande i myskläder. Då jobbar jag bäst!

Underliga nojor

När jag var 19 år gammal satte jag min nervösa fot på Dagbladets redaktion för första gången. Jag kände ingen. Jag kände ingen i hela stan. Jag satsade allt på ett kort, gick resolut fram till receptionen och sa:

"Jag skulle vilja prata med någon om att få arbeta här. Jag kan tänka mig att göra vad som helst, bara jag får skriva!"

Den lugna receptionisten frågade givetvis vilken redaktion jag ville prata med? Jag föreslog med pipig stämma, kultur och nöje? Strax därpå fick jag träffa chefredaktören, och då sparade jag inte på krutet. Jag visade ett arbetsprov som jag skrivit i gymnasiet, pratade om alla mina förmågor och försökte le så brett jag kunde. Tro mig om ni vill, men det fungerade!

Ett helt år arbetade jag till och från vid den underbara tidningen som lärde mig NewsPilot och hade överseende med alla mina nybörjarmisstag. Ett helt år, sedan flyttade jag till Uppsala. Jag har alltid sett på tidningen som min första stora chans. Och idag, flera år senare, ringde jag dem igen: Och de kom ihåg mig!
Imorgon ska jag ha ett längre samtal med redaktören. Det ska bli underbart! Här har jag gått och oroat mig över allt möjligt, och så gick det så lätt.

Så här lättad och glad är jag just nu!

Oh The Stress

Nu har jag ringt runt!

Telefonskräcken låg och lurade bakom hjärtat, och inte hjälpte det att någon av mina härliga grannar började tokborra i väggen mitt under ett av samtalen! Men nu har jag iaf ringt en tidning som jag VERKLIGEN vill skriva för (det finns nog ingen tidning som jag inte vill skriva för, men det här skulle vara en dream come true, om ni förstår.)

Mitt mål var ju att boka ett möte, men dessvärre tog de inte in frilansare "på det sättet" (?). Jag fick tillslut en chans att skicka arbetsprover och idéer till en nyhetschef. Det känns bra och är bara att tacka och ta emot.

Ibland när jag ska ringa någon högt uppsatt människa så får jag för mig att jag måste skriva ett "pratmanus". Där skriver jag vad jag ska säga, och vilka referenser jag har, ifall jag skulle få hjärnstopp. Så här kan det se ut:

Per brukar säga att det här bara är ett stressmoment, och kanske har han rätt. Men skulle jag sluta skriva pratmanus så glömmer jag väl vad jag ska säga, och så sitter jag där... En dag kommer jag nog skratta åt det, men när jag väl sitter där är manuset ett tryggt och behövligt stöd till en telefonskraj skribent.

Jobbstart

Kaffe - check! Musik - check! Datorn på - check!

Nu är jag redo att jobba! Och jag har massor att göra idag; jag väntar på svar från ljudteknikern som ska kolla över artikeln jag skrivit om honom. Jag tycker det är sjysst att låta personer som intervjuats se över det jag skrivit, så ingenting blir fel vid tryck. Idag ska jag även ringa en massa nervpirrande samtal och förhoppningsvis boka in en massa trevliga möten. Om jag har tur och tid så ska jag även slänga ett öga på mitt manus.

Tror det kommer bli en riktigt trevlig dag idag!
Tjingeling på er!

Bjuder på en liten pussbild från i höstas; jag har hört att det är en sådan dag i dag då det är extra tillåtet att pussas, så den får ni.

Om att fira

Det verkar finnas en kraftig åsiktsreglering kring det här med att fira saker och ting, hos vissa människor. Enligt en del ska/bör man inte fira något förrän det hänt någonting GIGANTISKT! Men när är det? Hur länge ska jag vänta på det? Och vad är GIGANTISKT egentligen?

Jag brukar fira så fort jag gjort ett framsteg av något slag. Det spelar ingen roll om det handlar om att jag lyckats hålla en blomma vid liv längre än en månad, eller att jag sålt in en artikelidé. Jag älskar att fira, och det behöver inte handla om att ruinera sig på dyr champagne och ostron - det kan handla om något så härligt som att köpa en kaffe på stan, eller ligga i badkaret och läsa en god bok.

I helgen har jag och maken kommit fram till att vi ska fira! Idag har jag ju fått årets första artikel tryckt, och jag har dessutom skrivit och redigerat bilderna till min andra artikel! Om inte det är något att fira, då vet inte jag. Vad vi hittar på vet jag inte än, men det blir garanterat härligt!

Den där Marie visste hur man skulle fira hon!

Diktafon eftersökes

Ja, precis som rubriken lyder; jag måste få tag på en diktafon. Det står helt klart efter intervjun som jag har skrivit idag. Det är omöjligt att hinna printa ner vad en person säger, samtidigt som man håller dem kvar i ämnet med bindande frågor, samtidigt som man hör vad de fortsätter prata om medan man koncentrerar sig på det intressanta citatet. Omöjligt är ordet! Diktafon är lösningen!

Så här ser en av mina anteckningssidor ut. Efter just den här intervjun hade jag med mig fem fulla sidor med stödord. Det är ett vansinne som måste få ett slut.

En stor dag idag!

Jag vaknade imorse av att jag fick en massa sms. Och sen ringde telefonen flera gånger. Och sen ropade Per från köket:

- Älskling, din artikel är tryckt idag!

Behöver jag säga att jag slängde i mig frukosten på två röda? Behöver jag säga att jag sprang hela vägen till närbutiken och köpte tre exemplar av dagens tidning? Behöver jag säga att jag älskar alla mina vänner, min familj och min telefon för att den vidareförmedlade alla dessa härliga samtal tidigt på morgonen?

Här nedan ser ni några bilder från tidningen, men här kan ni läsa artikeln även på nätet! Idag är det minst sagt en bra dag!

Road trip!

När jag var yngre älskade jag att åka bil. Detta utvecklades inte alltför förvånande till en förkärlek för bilutflykter - inte minst road trips. Av just den anledningen känns det extra roligt att vi nu tar bilen ner till Linköping för att hälsa på gamla vänner över helgen.

I en inte alltför avlägsen framtid hoppas jag kunna införskaffa en Iphone, eller liknande, så jag lättare kan lägga upp bilder med mobilen. Det skulle även lösa mitt behov av en diktafon - har börjat inse att det är lika oumbärligt för skribenten som kameran är för fotografen.

Tjingeling!

Den mest fantastiska känsla

Nu är jag precis hemkommen efter en intervju med en av Gävles främsta ljudtekniker! Han sitter i det fantastiska Atsahuset mitt emot de inte desto mindre fantastiska Gasklockorna (se nedan) här i stan. Han gör regelbundet arbete för P3 live och Aftonbladets webb, bla sköter han Alex Schulman show.

Intervjun tog tre timmar, inklusive foto. Jag är otroligt nöjd med intervjuprocessen, fotoarbetet och intrycket som jag fick av honom. Men framförallt är jag stolt över mig själv. Jag gjorde det! Det här är mitt andra jobb som jag säljer in helt och hållet från en egen idé - som jag dessutom plåtar och redigerar själv.

Detta belönas med en skön kväll i soffan; maken har precis lagat middag och jag ska slänga ihop en kladdkaka lite snabbt. Bättre fredagsmys får man leta efter!

Pics: 1

Skräck och fobi

"Men det är ju ingen konst för dig att frilansa, du som inte är rädd för något!"

Det här är en kommentar som jag underligt nog får rätt ofta. Jag vet inte vart folk har fått detta ifrån. Jag är rädd för det mesta. Jag har bara lärt mig att hantera det. Här är några exempel:

Telefonskräck:
Jag har haft fruktansvärd telefonskräck. Det kunde ta mig timmar att samla tillräckligt med mod för att ringa en potentiell kund. Och under de här timmarna satt jag och svettades, hjärtat slog hål på bröstet och jag kunde knappt andas. Det var fruktansvärt.

Djuphavsskräck:
Sedan långt tillbaka har jag varit oresonligt rädd för havet och djupt vatten. Detta grundar sig givetvis i mitt kontrollbehov - jag har ingen aning om vad som väntar där nere, och därför skrämmer det mig.

Jag botade båda dessa förskräckelser genom att helt enkelt slänga mig ut i det okända; jag ringer istället för att fundera på att ringa. Jag djuphavsdykte i Thailand, och insåg att havets alla djur var mer rädda för mig, än jag var för dem.
Jag är fortfarande rädd för saker som jag inte har kontroll över. Men att vara rädd är livsnödvändigt - det ger en uppfattning kring vad jag ska vara vaksam över, och vad jag kan förbättra. Att vara rädd är en chans att utvecklas och växa. Punkt slut.

Den inre trappan

Ni känner kanske till Maslows behovstrappa? Trappan som används som en modell över hur vi prioriterar våra behov? Maslow definierade behoven hierarkiskt, som så:

1. kroppsliga behov
2. trygghet
3. kärlek och gemenskap
4. uppskattning
5. självförverkligande

Ibland brukar jag tänka att min tidvisa förvirring och ångest över frilanset inte är så konstig, eftersom det handlar om steg 5 - självförverkligande. Men för att nå dit måste jag hoppa över steg 2 - trygghet. Det är oerhört svårt att kasta sig ut i detta osäkra och svåra, när jag inte har en aning om vad som väntar.

Jag brukar visualisera att jag bär på en personlig inre trappa, en "stresstrappa". Det första steget i den här trappan är nästintill oöverstigligt; det är högt och brant och halkigt, och folk skrattar när jag försöker klättra. Men när jag väl har kommit upp verkar de resterande stegen små i jämförelse.

Och när man väl kommit uppför detta första trappsteg, känns det inte längre underligt att jag klarar av att bortse från steg 2, under min väg mot steg 5. Det gäller bara att trampa rätt, att resa sig när man snubblar och våga tro på att tryggheten kommer med den inre säkerheten.

Här är Per på väg upp i Appelbutiken - inne i Louvren.

Gävle at its best

Gävle har verkligen haft kanonväder idag - luften har varit krispigt iskall men solen har ändå värmt mot husväggarna. En toppendag att fota Gävles alla fina hörn, med andra ord. Dessvärre glömde jag kameran hemma när jag gav mig ut på stan, så dessvärre kan jag bara bjuda på vår utsikt. Men ärligt talat tycker jag inte att den är fy skam heller.

Springturen hjälpte mig verkligen att strukturera det jag behöver göra imorgon. Jag ska kliva upp extra tidigt och renskriva alla intervjufrågor, samt spåna på ett nytt projekt som jag utarbetade idag med min mentor. Spännande är ordet!