Att röra sig framåt

Ni vet den där känslan när man springer i en dröm? Man tar i allt vad man orkar, kämpar och sliter och strävar för att komma en endaste millimeter framåt. Och ändå rör man sig inte ur fläcken.

Precis så har jag känt hela den här dagen. Det har känts som att jag har lagt i en tredje växel, gasat och varit beredd att flyga fram - men av någon anledning står jag kvar på startlinjen. Hur kommer det sig?

När jag har sådana här dagar när det inte känns som att jag åstadkommer en endaste liten grej, så känner jag ibland paniken bubbla upp under ytan; herregud, har jag bara rullat tummarna idag? Vart är jag på väg? Vad har jag missat? Vad har hänt? Men så andas jag, och tänker igenom varför jag känner som jag gör. Just idaq har jag exempelvis bokat in ett viktigt middagsmöte med förlaget. Jag har pratat med en stor tidning om vem jag är och varför jag vill skriva för dem. Jag har pratat med skatteverket, ringt Agria och jag har redigerat flera sidor i mitt bokmanus.

Visst, jag har inte fått svar från några kunder som jag väntar på. Nej, jag har inte gjort något som kan arkiveras eller tryckas. Men jag har planerat och jag har kämpat - jag har kort sagt gjort det bästa jag har kunnat.

Och i slutändan är det den enda som räknas.

En av alla bilder jag tog när vi var i Paris. Trots att det står helt stilla och oförändrat, är Eiffeltornet fantastiskt vackert, år efter år.