Fotografen VS journalisten

Av erfarenhet har jag insett att det finns några olika sorters fotografer. En grov generalisering skulle kunna se ut ungefär såhär:

- Den Snobbiga: Den här fotografen anser att hens jobb är odelat viktigast i hela tidningen. Hen behöver inte fråga någon om hur jobbet ska göras eller för den delen prata ihop sig med textjournalisten om hur jobbet ska disponeras, för det är "hens way, or the high way!"

- Den Blyga: Den här fotografen vill kanske göra jobbet på ett visst sätt, och vill kanske att personerna ska stå på ett visst sätt eller göra något roligt. Det är möjligt att den här fotografen har hundra års erfarenhet av såväl tidningsbranschen som barnfotografering och återgivning av krig i Uganda. Men det är omöjligt att säga, eftersom fotografen aldrig säger ett ord. Till någon.

- Den Samarbetande: Den här fotografen pratar gärna med textjournalisten, vill gärna att bilden och texten ska vara sammanhängande och att textjournalisten är på det klara med vilka gruppbilder som kommer att användas, och därmed vilka (i en grupp av personer) som behöver intervjuas och tillfrågas om namn.

I fredags gjorde jag ett jobb med Den Samarbetande fotografen. Vi pratade ihop oss, såg till att vi hade ungefär samma upplägg och synsätt på situationen. Efter intervjun visade hon mig alla bilder och pekade ut ungefär vilka hon ville använda sig av. Vi klickade bra, och jobbet gick som en dans!
Det finns givetvis varianter på textjournalister också, och jag kan tänka mig att många av dem anser att de gör det viktigaste jobbet i tidningen. Personligen anser jag att det är just samarbetet som utgör grunden för en bra artikel.

Nu ska jag sätta mig och skriva bildtexter, och i eftermiddag ska jag kolla tågtider och planera för helgen. Då ska jag äntligen börja redigera! Jag längtar så det pirrar i kroppen!

Så här fantastiskt strukturerad ser en av mina sidor ut efter fredagens intervju. Jag funderar allt mer seriöst på fördelarna med en diktafon...

Fullsmäckad dag

Idag har jag jagat runt på stan och äntligen börjat pricka av ett par saker som jag dragit på alldeles för länge. Därefter kastade jag mig iväg på ett möte i Stockholm, för att återvända hem och avrunda dagen med ett barnkalas och en spännande (!) hockeymatch.

En fullsmäckad dag med andra ord. Och när jag kom hem såg jag att fredagens fotograf skickat lågupplösta bilder som väntar på bildtext. Det blir en del av morgondagens uppgifter.

Nu ska jag hoppa i säng, det känns som att jag kommer somna ovaggad inatt.

Pics: 1

Senaste nytt!

Äntligen kan jag avslöja det fantastiska som hänt: jag har nu fått det svart-på-vitt, dvs i kontraktsform, att jag från och med nu i helgen kommer att få börja jobba som redigerare för Newsline! Som om detta inte vore nog är det just DN som ska redigeras! Och förutom helgjobb, har jag blivit lovad sommarjobb i fem veckor! Jag dansar på små moln, klappar mina händer och sjunger (omusikaliska) toner!

Jag är en sådan som inte gärna ropar hej innan jag är över ån, och det här är ett bra exempel på ett sånt tillfälle. Jag ville ha kontraktet i mina händer innan jag vågade tro på att detta var riktigt och sant. Men nu har jag det! Lyckan är stor idag!

Givetvis ska detta även firas. Om en minut ska jag bege mig ut i köket och baka en gigantisk kladdkaka! Bättre sätt att fira vet jag inte!

Ber om ursäkt för den suddiga bilden. Eftersom avtalet skrivs digitalt och jag ännu inte fått mitt papperskopia, så var det här det enda jag kunde göra. Men visst är det fint ändå!

Å-draget!

Igår var jag på ett minst sagt viktigt möte. Lokalen var Gävles kulturcentrum, Silvanum, vilket närvarades av bland andra:

- Kajsa Ravin, kultur- och fritidschef för Gävle kommun.
- Anders Fahlman, Stormästaren för Gävles frimurarorden.
- Beryl Lunder, ordförande för Gävles symfoniorkester.
- En hel bunt med personer från stadens konstgalleri,stadsarkiv, fängelsemuseet med flera!

Och mitt i allt detta satt lilla jag! Det var svårt att inte känna tyngden av de stadens samlade kulturelit. Men jag gick därifrån efter en hel del lyckade handskakningar och nya namnbyten! Känns kanon!

Vad hade jag då för mig igår? Jo, Gävle arrangerar ju varje år något som kallas för Å-draget. Det är ett steg i Gävles kulturversion för 2025, där kommunen hoppas få en mer markant plats på kulturkartan Sverige. Å-draget går alltså ut på att en mängd aktörer från olika former av företag, tillsammans medverkar till att arrangera en kulturhelg i centrum. Och givetvis är det något som vi, förlaget, vill vara med på!

Därför satt jag, tillsammans med min kollega, och röstade om detaljer kring den här helgen. Vad vi bestämde är givetvis lite hemligt, men just därför är det ju även så mycket mer spännande och roligt! Jag återkommer när jag får berätta mer!

En bild från vackra Silvanum. Dessvärre glömde jag kameran hemma, men jag tar med den nästa gång!

Pics: 1

Streetsmart Dresscode

När jag frilansade för Dagbladet som nykläckt nittonåring fick jag i uppdrag att recensera Robert Wells på Södra Berget. Södra Berget har en av Sundsvalls största och finaste scener. Det har klass. Längre än så hade jag inte riktigt tänkt. Åtminstone inte förrän jag blev uppplockad av tidningens fotograf. Hon stirrade förskräckt på mig:

- Jeans! Är du galen? Du kommer aldrig att bli insläppt om du kommer klädd sådär!

Jag tittade ner på mina jeans. De var hela och rena. Jag såg inte det minsta fel på dem. Inte förrän det sakta gick upp för mig att det var just materialet som var problemet: man kom inte in på Södra Berget iklädd jeans. Punkt. Jag fick panik. Det hade inte slagit mig att min journalistiska karriär skulle avgöras av ett par mörkblå Diesel. Men fotografen försäkrade mig att hon inte tänkte köra en meter förrän jag bytte om. Det var bara så det var!

Tio minuter försenade hasplade vi oss in bakvägen. Fotografen kröp omkring nere i orkesterdiket och jag kallsvettades och förbannade mig själv för min dumhet. Ett par timmar senare hade jag nästan fått en hjärtattack, och då var det dags att intervjua herr Wells. Jag leddes in i hotellets Green Room, torkade av mina fuktiga handflator mot mina gråa bomullsbyxor. Då öppnades dörren. In kommer Robert Wells. Han har svart kavaj och vit skjorta. Och ett par stentvättade jeans.

Sedan den där dagen på Södra Berget har jag tagit detta med klädkoder både allvarligare och ödmjukare. Jag klär mig för tillfället, men jagar inte upp mig om det i slutändan blir fel. Mitt jobb är att få intervjupersonen att känna sig bekväm, och det kräver givetvis till viss del att jag är streetsmart i mitt klädval. Men även att jag inte bryter ihop om det går snett.

Idag fick jag i uppdrag att intervjua skolungdomar om ett lärlingsprogram för Gästriklands tandläkarkår. Då passar det inte att komma iklädd kostym och fluga. Istället gjorde jag en Robert Wells och kom avslappnat chick. Jag såg ut så här:

Om ni undrar så gick intervjuerna galant! Helgen kunde inte ha börjat bättre!

Gävles hemligaste kändis!

Ber om ursäkt för fruktansvärt dålig uppdatering. Men nu är jag tillbaka! Efter en hektisk tid med enormt mycket arbete, motgångar och smärre kriser börjar jag ta mig tillbaks på banan igen.

Vad har jag då gjort under den här tiden? Bland annat har jag lyckats få min senaste artikel publicerad! Här skötte jag allting ifrån artikelide, till intervju och foto. Och inte nog med det så ansåg tidningen att jag gjort ett så bra jobb att jag fick en plats på medarbetarsidan! Lycka!

Artikeln kan ni läsa i sin helhet här!

Äntligen!

Igår kom min pappa på besök och med sig hade han den här:

Jag har därmed äntligen blivit med skrivare! En laserskrivare dessutom! Jag är upp över öronen lycklig och förälskad i denna fantastiska maskin! Hittills har jag varit tvungen att ta mig till biblioteket när jag måste skriva ut något - det vill säga allt ifrån fakturor, viktiga brev till skatteverket/försäkringskassan samt mina manus. Jag har försökt hålla humöret uppe; jag bor trots allt bara 10 minuter från biblioteket och en utskrift kostar inte mer än en 1 krona. Men sedan jag glömde mitt usb-minne på biblioteket efter just ett sådant ärende, har jag blivit allt mer restriktiv med att gå dit.

Det här löser så många av mina problem! Herregud vad mycket lättare livet blev helt plötsligt!

Att våga bli lurad

Att presentera en idé för en tidning är en inte alltid helt enkel sak att göra. Dels är det nervöst att ringa chefredaktören och presentera idén, dels är det nervöst att därefter skicka ett välskrivet mail med synopser till densamma (eftersom de oftast inte har tid gå igenom idén per telefon). En del av mina vänner brukar fråga om jag inte är rädd att tidningen någon gång ska sno min idé, och strunta i att jag föreslagit det?

Nej aldrig, brukar jag naivt svara. En tidning har väl inte mage att göra det? Det är min idé, och den har jag patent på!

Det låter naivt. Och det är det. För ett par månader sedan ringde jag runt och skickade ut synopser till olika tidningar, bland annat en stor "mamma-tidning". Jag hade en idé om att intervjua en barnpsykolog kring hur man bäst råder bot på syskonfejder. Bra idé! tyckte tidningen. Sen hörde jag inget mer.

Gissa min förvåning när jag idag på Pressbyrån ser samma tidning, med rubriken: "Så fixar du syskonfajten!" Om jag känner mig lurad? Ja. Om jag tror att tidningen redan planerat in den här artikeln, innan jag ringt? Hahaha. Om jag fortfarande är naiv? Nej.

Pics: 1

Händelserika dagar

Efter en kort paus från bloggandet är jag tillbaka i full vigör. De senaste dagarna har varit extremt händelserika; har fått finbesök från några av mina förlagstjejer, har ringt tusentals samtal - och hunnit besöka Sthlm en sväng för en liten jobbintervju... Jag återkommer om det vid närmare besked!

Imorgon väntar samtal med härliga Försäkringskassan - de har strulat till det med mitt starta-eget-bidrag vilket resulterat i ett mycket fattigt inkomstkonto för undertecknad. Jag återkommer med besked när jag läxat upp dem lite!

Bjuder på en bild från förra sommaren. Här i Gävle är det vår i luften och kroppen värker av sommarlängtan! Hur är vädret hos er?